Amanda Laaksonen är 17 år och studerar för tredje året vid Borgå gymnasium. För tre år sen blev hon själv konfirmerad, och sen dess har hon jobbat som hjälpis på församlingens skribaläger.

Hennes eget skribaläger var faktiskt ingen höjdare. Några konfirmander blev hemskickade, och eftersom det var lite orolig stämning i gruppen blev det mycket fokus på säkerheten. 

– Men fastän mitt eget läger var en katastrof så var hjälpisarna väldigt trevliga. Jag kände en koppling till dem.

– Det inspirerade mig att de ändå försökte sitt bästa och fick mig att ha ett ganska roligt läger.

Amanda, som beskriver sig själv som rätt extrovert och orädd, sökte till hjälpisutbildningen.

Vad är det mest belönande med att vara hjälpis?

– Gemenskapen. Det känns som om jag känner halva Borgå. När man är ute på stan kanske man möter någon konfirmand eller hjälpis, och så hälsar man på varandra, eller kanske till och med pratar. Det är väldigt trevligt!

Dessutom har hon fått positiv respons och också blivit hjälpledarkollega med en del av de konfirmander hon själv varit ledare åt. Det är en belöning i sig, ett saldo på att något blivit bra.

Och vad är svårast?

– Till skillnad från första lägret jag var på som hjälpis så har jag kanske lärt mig att ta pauser nu. Det är mycket som händer på ett läger och då det är fritid vill man ju vara med konfirmanderna. Efter mitt första läger åkte jag hem och sov i elva timmar. 

Numera har hon alltid med sig hörlurar och snacks. Att för en liten stund stänga världen ute, lyssna på musik och knapra på något gott för att höja blodsockret, det är en bra strategi för att orka vara en bra hjälpis i längden. Lägerliv är lite av ett långdistanslopp i den meningen.

I sommar gjorde Matias Munkberg premiär som hjälpis. På frågan om hur det var svarar han:

– Helt fantastiskt! 

Svaret rymmer alla människor han mött under sommarens läger, programmet, maten, konfirmanderna, ledarteamet – men framför allt, gemenskapen.

Matias är 16 år och studerar för första året vid Borgå Gymnasium. I fjol var han själv konfirmand, men redan då med en dragning mot ledarrollen.

– På mitt läger hjälpte jag hjälpisarna med en del uppgifter och vi satt och åt tillsammans. Då sa min egen hjälpis: ”sen när du blir hjälpis”, inte ”om du blir hjälpis”. Jag var lite halvt hjälpis redan på mitt eget läger.

Han beskriver sig själv som öppen. Han är inte rädd för att ta kontakt med nya människor. Det finns fördelar med det då man ska bygga lägergemenskap.

Vad är mest belönande, och vad är svårast, med att vara hjälpis?

– Mest belönande är gemenskapen med konfirmanderna och i ledarteamet. Att få vara där och umgås tycker jag att är roligt och givande. 

– Det svåraste är kanske om någon verkar vara utanför eller mår dåligt, att få med den personen i gänget. Som tur händer det inte så ofta.

Kommer du att ställa upp som hjälpis fler somrar?

– Jo verkligen. Det har varit jättegivande och roligt – de bästa veckorna under min sommar.

Text: Rebecca Pettersson
Den här texten har ingått på Borgå svenska domkyrkoförsamlings lokala sidor i Kyrkpressen.