Det här är textmotsvarigheten till podden, för dig som inte kan eller har möjlighet att lyssna till de lästa andakterna.
Här finns texten till tidigare poddar, men om du behöver textmotsvarighet till nyare andakter kan du kontakta församlingspastor Andreas Lundgren, andreas.lundgren@evl.fi. 

Biskop emeritus Erik Vikström håller en andakt per vecka, med undantag för en längre paus över sommar och jul.

Biskop Eriks andaktspodd vecka 38

Kära vän som har hittat tillbaka till mina andaktspoddar. Det är fint att vi får mötas igen – eller för någon kanske för första gången i den här formen. Jag har nu haft ett uppehåll under hela sommaren och nu först är jag tillbaka, och jag börjar med en andakt för vecka 38. Enligt kyrkoåret börjar den, eller har den börjat med, söndagen den 17:de september. Det är en söndag som handlar om Guds omsorg om oss och som alltså har ett jättebra budskap till oss. Det finns en som alltid tänker på oss och kärleksfullt följer med oss under vår livsvandring. Det är Gud vår Fader och Skapare, han som har kommit till oss i Herren Jesus. Han levde bland oss och öppnade vägen till Faderns rike, han gav sitt liv för de sina och för oss alla, han inte bara levde och dog utan blev också uppväckt från de döda på tredje dagen, och nu regerar han i vår tillvaro från Faderns tron – eller som vi säger i trosbekännelsen med användande av Bibelns bildspråk: han ”… sitter på Guds den allsmäktige Faderns högra sida …” Dvs han har verkligen all makt och all förmåga att hålla sina löften och att stå vid vår sida, och som en god herde bär han omsorg om dem som kommer till honom. Det är till Jesus som vi i tron ska se och det är till honom som Gud vill vända våra ögon för att vi ska kunna vila i hans omsorg varje dag och varje natt.

En av bibeltexterna för den här veckan är hämtad från Jesu bergspredikan, och det som vi där får höra ska vi stanna inför en stund i den här höstens första andaktspodd. Så här sa Jesus till sina lärjungar med tanke på Guds omsorg om oss: ”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Vad Jesus sa den gången kan nog verka lite verklighetsfrämmande för oss i dag. Vi har ju all orsak att bekymra oss för hur vi ska få allt att gå ihop i våra liv: hur vi ska klara av alla räkningar som dimper in hela tiden, och för många av oss: hur vi ska få mat på bordet för oss själva eller för familjen och barnen, eller hur man ska ha råd att skaffa sådana kläder åt tonåringarna att de inte blir mobbade i skolan. Inte kan man ju bara rulla tummarna och låta allt gå och bara tänka att Gud nog sköter allt utan att jag behöver anstränga mig desto mer. Det fungerar bara inte så. Det vet du och det vet Gud och det visste Jesus som satt där på bergspredikans berg. Där höll han sin undervisning för en liten lärjungeskara som satt tätt intill medan en massa människor trängde sig på för att tjuvlyssna. Så hur ska vi förstå Jesu bergspredikan på den här punkten?

Jag tror, att vi blockerar den djupare förståelsen av Jesu budskap om vi tänker oss att Jesus sitter på bergspredikans berg och riktar sig primärt till oss i våra förhållanden 2000 år senare. Faktum är ju att Jesus den gången befann sig i början av sin offentliga verksamhet. Han satt och undervisade sina tolv lärjungar som han hade kallat och utvalt och som hade slagit följe med honom på hans vandringar. De hade all orsak att vara ängsliga för sin framtid. De hade ju lämnat allt för ett osäkert och kringflackande liv och man kan mycket väl förstå att de då i början kom till Jesus med sina bekymrade frågor: Vad ska vi äta, vad ska vi dricka och vad ska vi ta på oss? Först om vi beaktar den här utgångspunkten har vi chans att ta till oss några smulor från det rika bord som Jesus dukar fram för oss.

Jesus riktar sig alltså i första hand till sina egna handplockade lärjungar och evangelister. Och hans primära budskap är att Gud tar hand om dem som har lämnat allt för evangeliets och det nya Gudsrikets skull. Långt senare skulle han fråga sina lärjungar: ”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” Och de kunde svara: ”Nej, ingenting.” Himmelrikets konung hade nog tagit hand om sina första sändebud och deras familjer.

Men det finns nog några smulor också för oss, vi som lever i rätt så ombonade och förutsebara förhållanden 2000 år senare. Vi blir nämligen här i Jesu bergspredikan påminda om att prioritera det som är viktigast. Så gjorde både kung Salomo och Mose vilka jag tror att Jesus kanske tänkte på. Salomo, han började sin karriär med att allra först vända sig till Gud med offer och bön. Han valde bort allt annat och bad om vishet när han fick be om en enda sak, och just därför gav Gud honom ”allt det andra” också.  Och Mose, han vände sig alltid allra först mot Gud och vände ryggen mot folket vid varje uppdykande problem där under ökenvandringen. På det sättet blev Mose vis och stark medan Salomo blev vis och rik.

Också vi får leva som de rikaste kungar. Det är kungens privilegium att vara fri från bekymmer för sitt dagliga liv. Han behöver inte bekymra sig för mat och kläder. Han har dessutom råd att leva generöst, att inte kräva sitt utan att givmilt och generöst efterskänka skulder och förlåta dem som gjort orätt. Den här konungsliga livsstilen hittade Jesus i böckernas bok. Men han öppnade också naturens bok och sade till sina åhörare: Se er omkring! Se och läs och bli visa. Lär er livets visdom. Allting omkring er talar om Guds omsorg och godhet. Lev alltså som kungar och gör er inga bekymmer för morgondagen. Gud Fadern tar hand om er när ni vågar prioritera de beslut och göra de vägval som måste tas när ni försöker följa mig på kärlekens väg. Det tror jag att Jesus ville säga som en uppmuntran till alla räddhågade lärjungar både då och under tider som kommer.

Jag tror samtidigt att Jesus i sin bergspredikan ger också oss en väldigt viktig nyckel till att öppna dörren till det nya livet i Guds omsorg. Det gör han med en mycket enkel tumregel som det inte alls är någon svårighet att följa, bara vi gör det. Han säger, som jag redan läste: Sök först Guds rike! Vad som än händer, vänd dig först till Gud. Gör som kung Salomo och inled varje ny period i ditt liv med att allra först bli stilla inför Gud för att söka hans ansikte och hans väg. Vad som sen än händer under färden, gör som Mose och vänd dig alltid först till Gud för att söka hans hjälp och ledning. Sök Guds rike först av allt när den nya veckan börjar och låt söndagen verkligen bli den dag när du, gärna i församlingens gudstjänst, söker orientering och kraft för ditt liv. Sök Guds närhet som det första du gör varje morgon. Gör den saken först, innan du gör något annat. Då blir hela dagen och hela veckan helgade åt Gud. Du bevaras från många misstag och många onödiga bekymmer på det sättet. Du lever då som den som har funnit livets visdom och dess sanna rikedom.

Vi ber nu till sist en morgonbön som nog passar att be när som helst under dagen:

Allsmäktige och evige Fader. Vi tackar dig för att du har fört oss välbehållna fram till den här dagen. Bevara oss från att falla i synd och att utsättas för fara. Styr oss i allt vad vi gör och led oss att alltid göra det som är rätt i dina ögon. Genom din Son, Jesus Kristus vår Herre. Amen.

Biskop Eriks andaktspodd vecka 18

Kära vän. Bibeln är en bok som kommer oss väldigt nära och som låter våra allra djupaste känslor välla fram. Den förstår sig på vrede och besvikelser, på sorg och förtvivlan, på ensamhet och längtan. Men – märk väl – också på tacksamhet och glädje. Och det är faktiskt glädjen som dominerar. Det påminns vi om den här veckan som inleds med 3:e söndagen efter påsk, en söndag som av gammalt bär namnet Jubilate: gläd er, jubla! Det är då fråga om glädjen inför något väldigt stort och väldigt bra som väntar oss. Temat är ”Guds folks hemlängtan”. Men vad är det som väntar oss där hemma och som får våra hjärtan att klappa av både otålig längtan och översvallande glädje? Om den saken handlar den betraktelse som jag strax ska läsa. Men först ska vi ta till oss vår inledningsbön:
”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”

Herre, öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen.
Betraktelsen utgår från det som Jesus sa till sina lärjungar strax innan han gick in i sitt lidande och skildes från dem på ett mycket brutalt sätt. Han sa: ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Rubriken för betraktelsen på sidan 172 i min andaktsbok är ”Brudens väntan” och den går så här:

Söndagen Jubilate har ”Guds folks hemlängtan” som tema och det är bröllopsspråk som Jesus använder i dagens evangelium. Det är inte fråga om en främlings längtan till sitt gamla hem, utan det är den trolovade brudens längtan till det nya hem som hon ännu inte har sett eller fått installera sig i. Hennes hjärta bultar av spänning inför allt det nya som väntar.

I sitt avskedstal till lärjungarna hade Jesus tidigare sagt att han ska gå bort och bereda plats eller rum i Faderns hus. Så gjorde den judiske brudgummen efter trolovningen som skedde i brudens hem. Han begav sig sedan tillbaka till hemgården och ordnade med rum så att han efter en kort tid kunde ta emot sin brud. När allt var klart begav han sig i nattmörkret till brudens hem, och med ett följe som bar brinnande facklor förde han henne sedan till sitt eget hem där bröllopet ägde rum. Det var just det här som Jesus lovade göra.

Guds församling är Kristi brud och längre fram i Johanneslitteraturen kallas bröllopet för Lammets bröllop. Det kommer enligt Uppenbarelseboken att äga rum vid ingången till den nya tidsåldern på andra sidan om uppståndelsen och domen. Då har bruden gjort sig redo och klätt sig i skinande vitt linnetyg – allting bilder av hur Kristus själv renar och helgar sin församling. När det antikristliga mörkret är som tätast kommer Kristus för att hämta de sina.

Eftersom de elva som Jesus talar till är embryot till ett nytt Israel har vi här att se en fortsättning av profeternas beskrivning av förhållandet mellan Gud och Israel som ett äktenskap. Vi kan då säga att det ur brudens perspektiv var en katastrof som stod för dörren. Genom en våldsam och brutal död skulle brudgummen tas ifrån sin brud. De elva kommer att gråta och klaga medan den gudsfientliga världen representerad av översteprästerna och folkets äldste ska glädja sig. Men – lovade Jesus – er sorg ska vändas i glädje. Jag ska snart vara hos er igen och då ska ni glädjas och ingen ska då längre kunna ta er glädje ifrån er. Det är ingen tillfällighet att Nya Testamentet är skrivet av anmärkningsvärt glada människor.

Den översvallande bröllopsglädjen bryter fram redan i påskens budskap och den blommar ut i slutet av Uppenbarelseboken där det sägs att vi ska vara glada och jubla och ge Gud vår hyllning eftersom ”tiden har kommit för Lammets bröllop”. Det som har kunnat dränera den kristna församlingen på bröllopsglädje är den mycket allmänna men dock obibliska tanken att den nuvarande himlen är slutmålet. Så är det ju inte. Den nuvarande himlen är en räddningens hamn. Men den är samtidigt ett väntrum som är fyllt med jublande och nästan otålig väntan på uppståndelsen och på bröllopet som inleder den kommande tidsålderns förvandlade liv med nya himlar och en ny jord. När våra ögon öppnas för det perspektivet är det lättare att ta till sig Jesu tröstande ord att väntetiden är bara ”en kort tid”.

Hjälp din församling att minnas
att hon är din älskade brud
som väntar på den stora festen.
 
När Bibeln beskriver det som väntar oss som en bröllopsmåltid så är det förstås ett bildspråk som man använder. Det är det enda sättet att beskriva något som vi med våra nuvarande begränsningar inte kan göra oss någon klar föreställning om, eftersom Gud enligt sitt löfte ska förvandla allt och göra allting nytt. Den heliga Anden, som står bakom Guds ord, har därför tagit till bilden av det bästa man kunde tänka sig i en judisk by på Jesu tid: en bröllopsfest. Det jag då här till sist vill fästa uppmärksamheten vid är att ett bröllop inte är någon ändstation. Tvärtom är det inledningen till ett nytt och annorlunda liv i en ny gemenskap och en ny förening. Vi är den jordiska bruden som väntar på föreningen med Jesus, vår himmelska brudgum. Petrus säger i sitt första brev att vi ”ser honom ännu inte” men vi tror på honom och kan redan nu ”jubla i outsäglig, himmelsk glädje”. Så ge rum för glädjen du också. Det blir inte värre. Det kommer att bli bättre! Så ta med gott hjärta emot den himmelska välsignelsen:

Må Jesus Kristus, som älskar dig och har utvalt dig, välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han leda dig och bevara dig på vägen mot det underbara mötet där framme. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 17

Kära vän. Vi är nu inne i den andra veckan efter påsk och den inleddes med den söndag som kallas ”Den gode herdens söndag”. Så nu kallas vi att dricka ur en av Bibelns allra klaraste och renaste källor, nämligen de texter som kommer med löfte om en ny konung och Messias som ska valla sitt Israel som när en god herde vallar sin hjord. Och där vid den klara källans rand hör vi Jesus säga: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.” Så vad passar då bättre, än att vi nu som en inledningsbön för den här veckans andaktspodd läser högt tillsammans den 23:e psalmen i Psaltaren, herdepsalmen – och att vi då håller i minnet att det är Jesus som vi hela tiden för vårt bönesamtal med i den här vackra bönen. Och vi ska nu använda den gamla Bibelns ord som troligen sitter bättre i vårt minne. Så kom nu med och så läser vi och ber tillsammans:
Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de tröstar mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

Godhet allenast och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.
Ja, Herre Jesus, vi tackar dig för att du är den du är. Du är vår gode herde som gav ditt liv för oss och som hela tiden vårdar dig om oss. Öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt dyrbara ord. Amen
Jag har valt att den här gången läsa betraktelsen för onsdagen i veckan efter 1:a söndagen efter påsk. Där tecknar Jesus kontrasten mellan å ena sidan sig själv som den gode herden och å andra sidan honom som han kallar ”tjuven”. Jesus sa: ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.” Och så här går texten på sidan 168 i min andaktsbok och den har rubriken ”Den överlägsna makten”.
Djävulen är den verkliga tjuven och avunden är själva ursynden. Det enda som djävulen förmår är att stjäla, slakta och förgöra. Han är på en och samma gång både mäktig och maktlös. Att röva och förstöra är att utöva makt, destruktiv makt. Djävulen är fienden som gjorde uppror mot Gud redan innan Gud inledde sin skapelse av himmel och jord. Han är fienden som från första stund har sått ogräs i Skaparens goda åker.

I våra samhällen finns det många människor som är redo att utöva makt på samma destruktiva sätt, och skulle inte Gud i sin godhet ha inrättat en överhet med uppgiften att bestraffa det onda och främja det goda skulle allt vara ett enda odrägligt kaos. Så blir det alltid när överheten missbrukar sin makt och rättvisans strukturer börjar svikta. Ofta får vi bevittna hur snabbt människor kan förfalla till plundring och röveri så snart de skyddande strukturerna är borta och man ostraffat kan roffa åt sig. Då slår man in fönster, plundrar butiker och bränner parkerade bilar.

De som systematiskt utöver destruktiv makt invaggar sig lätt i känslan av allsmäktighet och osårbarhet. Men priset är högt. Jesus sade i Getsemane, att alla som griper till svärd ska dödas med svärd, och den regeln tycks ingen komma undan. Förr eller senare äter våldet upp sig självt, och inför den gudomliga regeln står våldet maktlöst.

Trots känslan av makt är djävulen och hans hantlangare maktlösa. De kan inte producera något gott. De är tvingade att paracitera på det goda. De måste stå och vänta på alla de goda gärningar Gud utför till människors bästa när han låter oss skapa samhällen där vi kan bygga och bo med åtminstone ett visst mått av trygghet. Först när allt sådant finns kan de djävulska makterna slå till. De måste vänta på det goda innan de kan skada det. Men även så är de i sista hand maktlösa.

De destruktiva aktörerna är tvingade till ett ständigt kretsande i avundens tillslutna bur, och det är avunden parad med girigheten som är djävulens synd och själva ursynden. Gud bevare oss därför för avunden! Den stänger in oss i ett slutet rum där vår enda följeslagare är avundens förtärande eld.

Guds godhet är den suveräna makten i tillvaron. Den är skaparkraften som blommar upp efter varje förstörelse. Den är rosen som växer upp i bombnedslagens ödemark. Den blommade allra härligast fram i Jesus från Nasaret.  Han är den gode herden som har bara ett mål i sikte: att vi ska ha ”liv, och liv i överflöd”. Så låt oss hålla oss till det kraftcentrumet vad det än kostar!

Gud, gör mig ivrig
att hinna före med godheten
i alla sammanhang. (2 ggr)
 
Vi ska till sist ännu återvända till herdepsalmen. Vi kan ta den till oss på ett mycket personligt sätt med att först betona orden ”min” och ”mig”: Herren är min herde, han låter mig vila på gröna ängar och så vidare. Och längre fram kan vi flytta tyngdpunkten på ”du” och ”din” och säga: Du är med mig, din käpp och stav de tröstar mig, du bereder mig ett bord, du smörjer mitt huvud med olja. Så här djup och personlig får din relation vara till Jesus, din gode herde. Så du kan vara helt trygg. Hur det än går så går det bra. Och ta till sist emot välsignelsen som jag vill förmedla till dig från din egen gode Herde:

Må Jesus Kristus, din gode herde, välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han leda dig på goda och rätta vägar sitt eget namn till ära. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 16

Kära vän som har hittat fram till den här veckans andaktspodd. Det första jag vill berätta för dig är att Bibeln är en väldigt spännande bok. Eller egentligen ska vi inte betrakta den som en bok, vilken som helst. Utan det är fråga om unika texter som Guds heliga ande har fyllt med levande kraft och starka utmaningar. När man läser och tar sig tid att lyssna, kan man därför få helt nya tankar. Så gick det för mig en morgon förra veckan där jag satt med min öppna bibel. Jag hade kommit till kapitel 12 i Lukasevangeliet där Jesus i vers 56 går till rätta med sin samtids andliga ledare. De kunde nog läsa och tyda tecknen i naturens värld och berätta vad för väder det ska bli. Men det de inte klarade av var att, som Jesus sa, ”tyda, vilken tid det är”. Ja, vad var det för slags tid just då? Vi har facit i hand och vet att de just då var mitt inne i en vändpunkt i världshistorien. Det var en tid när världens Gud och Skapare på ett särskilt sätt besökte det utvalda folket Israel. De andliga ledarna såg vad som skedde där Jesus gick fram, men de fattade inte att det var tydliga tecken på att Guds rike nu var nära.

Och det var där som jag i min bibelläsning tvangs att stanna upp och tänka efter. Men hur är det med mig? Kan jag tyda tidens tecken? Har jag klart för mig vad det är för en tid som vi lever i just nu? Är jag lika blind som de andliga ledarna på Jesu tid? Tja. Förstås kan jag klart se, att vi just nu lever i en utmanande och omvälvande tid. Inför varje nyhetssändning i radion eller tv:n undrar man, att vad är det för dramatiskt som de ska berätta om nu i dag? Men – så har det ju alltid varit mer eller mindre. Så kanske inte vår egen tid sen heller är så unik som vi ofta tror? Och vartåt ska vi då rikta blicken?

Här tror jag att kyrkoåret kan hjälpa oss att komma in på rätt spår. Den förra veckan och den här veckan påminner oss om att vi nu lever i tiden efter Jesu uppståndelse från de döda. Vi lever i tiden mellan Jesu uppståndelse och hans återkomst. Enligt Bibelns tidsanalys är det här den tid när djävulen, Guds fiende och den stora Anklagaren har störtats ner från himlen och går fram i stor vrede här på vår jord, eftersom han vet att hans tid ”är kort” för att citera Uppenbarelseboken. Men det är samtidigt den tid när evangeliets goda nyheter ska föras ut till alla folk. Det är tiden när du och jag ska minnas att Jesus lever och verkar och när vi får hålla ögonen öppna för alla de möjligheter han ger oss att vara hans vittnen och representanter här i världen. Det är tiden när vi inte får ha en sömnaktig och retirerande kyrka utan en vittnande, jublande, tjänande, lidande och sårmärkt kyrka, en kyrka som är full av både liv och skråmor för kärlekens skull. Om den saken handlar den betraktelse som jag nu ska läsa från min andaktsbok. Men först ska vi be vår inledningsbön.

”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre, öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen

Betraktelsen på sidan 158 har rubriken ”Kyrkans sår” och den handlar om den tvivlande lärjungen Tomas. Med en viss fördröjning fick han ett möte med den uppståndne Herren Jesus som förvandlade allt. Jag läser nu ett utdrag som går så här: 
Tomas är en av oss, för vi hör också till dem som inte var med när Jesus för första gången uppenbarade sig för lärjungarna. Tomas fick visserligen en specialbehandling som vi inte kan drömma om. När hans långa tvivelsvecka led mot sitt slut uppenbarade sig Jesus ännu en gång för lärjungarna och nu var Tomas också med. Jesus inbjöd honom att känna på spikhålen i hans händer och såret i hans sida. Kraftigare behandling än så kan man inte få. 

Men det verkar som om Tomas aldrig skulle ha gjort som Jesus sa. I stället föll han ner inför Jesus och utropade: ”Min Herre och min Gud!” Med den bekännelsen har vi nått toppen och målet i Johannesevangeliet som börjar med att slå fast att ”Ordet var Gud”. Sen följer hela den långa berättelsen om Jesus, och med Tomas bekännelse är vi tillbaka där vi började. I Jesus möter vi Gud själv: Min Herre och min Gud!

Vid det dramatiska mötet mellan Jesus och Tomas slår Jesus sedan fast principen för alla dem som aldrig fick vara med när han uppenbarade sig. Jesus sa: ”Saliga de som inte ser men ändå tror.” Den saligprisningen gäller oss. Vi har inte sett Jesus, vare sig som människa eller som uppstånden Herre. Men ändå får vi, som Första Petrusbrevet så vackert säger, älska honom och tro på honom och ”jubla i outsäglig, himmelsk glädje”.

Vi ska märka att Jesus kunde bli igenkänd framför allt genom såren i hans händer och i hans sida. Här har vi en allvarlig tankeställare för oss som enskilda kristna och för kyrkan i stort. Världen har rätt att känna igen Jesus genom kyrkans sår.

Det är inte i framgången och inte i att vara bättre än andra som vi ska vara uppståndelsens vittnen. Det är när kärleken till Jesus och medmänniskorna ger oss skråmor och sår som andra kan ana hans närhet och underbara makt. Egentligen är väl den sanningen både allvarlig och befriande på en och samma gång. Inte sant?
 

Inte om framgång för kyrkan ber vi,
inte om rikedom och inte om popularitet 
– bara om modet att inte fly undan lydnadens sår.
 
Ja, vi vet ju inte med säkerhet hur det sen blev med Tomas. Johannes berättar i sitt evangelium att Tomas var med i en grupp på sju lärjungar som fick ett nytt möte med den uppståndne Herren Jesus uppe vid Galileiska sjön. Och traditionen vet berätta att han i själva verket blev mycket en trofast apostel och missionär som nådde ända fram till Indien med budskapet om den uppståndne Herren Jesus. Där finns det ännu i dag kristna som kallar sig Tomaskristna. Och de får i dagens Indien representera en kyrka som bär på många skråmor och sår bara på grund av det kristna namnet och det kristna vittnebördet. Hur får vi inte be för dem och för alla andra i vår värld som på samma sätt representerar Kristi sårmärkta kyrka.

Må Jesus Kristus, den uppståndne Herren, välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han hjälpa dig att vara ett levande vittne om Jesus och hans kärlek vad det än kostar. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 15

Kära vän som lyssnar på min andaktspodd. Man kan nog säga att den här veckan mellan påskdagen och första söndagen efter påsk är den bästa veckan på hela året. I den unga kyrkan kallades den för den ”vita veckan”. Dopen skedde nämligen ofta vid påsken och under hela den här påskveckan gick de nydöpta i sina vita dopdräkter, de så kallade alborna. Sen på första söndagen efter påsk tog man bort sina fina albor och klädde sig i vardagskläderna för att sen mitt i vardagslivet vittna om sin uppståndne Herre. Fortfarande har den söndagen temat ”Uppståndelsens vittnen”.

Ja, det är verkligen den bästa och gladaste veckan på hela året som vi nu har, börjande med påskdagen. Så egentligen borde vi ju klä upp oss lite extra och ha flaggorna i topp hela veckan. Den unga kyrkan gick ut i världen som en trotsig uppståndelserörelse och för hela världen proklamerade man att vi nu har att räkna med en ny konung och världshärskare. Men det där var då och det är ännu i dag ett farligt och irriterande budskap för alla som vill behålla allting vid det gamla. Därför fick de första apostlarna och missionärerna fly hals över huvud från stad till stad när de kom med sitt budskap om den nya världshärskaren. Till exempel i Apostlagärningarna 17 läser vi om hur man i staden Thessaloniki piskade upp mobbens ilska med påståendet att de där som har vållat oro i hela världen nu har kommit hit också, och det värsta är att de, som det står, ”bryter mot alla kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus”. Det var alltså rent politiskt ett livsfarligt budskap som apostlarna kom med.

Från allra första stund har budskapet om Jesu uppståndelse varit både farligt och omstörtande. Vi ska nu stanna inför evangelisten Matteus berättelse hur översteprästerna i rena paniken med pengar och lögner försökte sig på något som i dagens värld kallas ”fake news”, det vill säga att med hjälp av pengar och lögner och desinformation tysta ner sanningen. Men det gick inte så bra, och det får vi nu höra om.

Men låt oss först be vår inledningsbön.
”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre, öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen

Så här går betraktelsen på sidan 156 i min andaktsbok:     

I staden visste man allmänt var den fanns, graven där Jesus hade legat. I de österländska städerna och byarna fanns det inga hemligheter, inte ens i en större stad som Jerusalem. Alla visste allt om allt och alla. Graven där Jesus hade legat var därför mycket snart ett allmänt om än förbjudet samtalsämne. Men staden var också full av motstridiga rykten om hur gåtan med den tomma graven ska förklaras.

När Matteusevangeliet skrevs trodde tydligen många på ryktet att lärjungarna hade rövat bort Jesu kropp medan soldaterna sov. Med pengar kan man åstadkomma det mesta, också att få ett falskt rykte att ta fart. Men problemet med det där ryktet var att det var så föga trovärdigt. Varför visade ingen upp den döda kroppen? Och om lärjungarna hade rövat bort Jesu kropp, hur kunde de då vara så frimodiga och till och med vara redo att gå i döden för sitt påstående att de hade sett Jesus och att han lever? Och hur förklara alla de tecken och under som åtföljde budskapet att Jesus lever och att det i hans namn finns förlåtelse för synderna? Det finns ingen dokumentation på att de första kristna skulle ha börjat vallfärda till Kristi grav. Men varför skulle de göra det? De hade ju en Herre som levde mitt ibland dem! Det var först när kyrkan hade blivit en maktfaktor i det romerska riket som man på 300-talet byggde en kyrka kring det som ansågs vara platsen för Kristi grav.

Det fanns alltså från första stund också ett annat rykte som envist spred sig från man till man. Det hade inte uppbackning av de förmögna och inte heller av de politiska och religiösa institutionerna. Men det var seglivat och visade sig vara omöjligt att stoppa. Detta andra rykte var ett farligt rykte om frihet och framtid som snart skulle sprida sig som en löpeld genom hela romarriket längs handelsvägarna och i de trånga basarerna. Det viskades från mun till öra i fängelser och gruvor. Det förkunnades också offentligt av apostlar och evangelister som just för budskapets skull ofta fick fly hals över huvud från stad till stad.

Det är helt uppenbart att många kvinnor från första stund var mycket aktiva i ryktesspridningen. Inte minst för dem var ryktet om Jesus, och allt vad de fick höra om honom, en källa till nytt hopp. På samma sätt var det också för slavar och alla andra som levde i ofrihet eller misär. När man till exempel bekantar sig med namnen på dem som får hälsningar i Paulus brev till de kristna i Rom finns det anmärkningsvärt många kvinnor och typiska slavnamn med på listan.

I ett ockuperat land behövs det inga pengar för att sprida ryktet att Befriaren har kommit och att han redan har vunnit den avgörande striden.
Herre, hjälp oss att leva så helt för dig
att ryktet om dig
tar ny fart också hos oss!

Ja, så var det då och så är det alltjämt. Allt sedan den första påsken har man på tre olika sätt försökt tysta ner budskapet om Jesu uppståndelse och hans världsherravälde. Det första är det som vi just hörde om: att sprida ut lögner och osanningar om uppståndelsen. Det andra är att försöka tiga ihjäl allt tal om Jesu uppståndelse, och den metoden är vi ju bekanta med hur mycket som helst i vår så kallade postmoderna tid. Och lyckas inte det heller, så tar man till våld och skrämsel. Enligt organisationen Open Doors lever mer än 360 miljoner kristna i vår värld i dag under ett sådant hot. Men kära vän, var inte rädd. Kom ihåg din dopdräkt och minns vem du är. Håll flaggan i topp och låt din omgivning veta att Jesus lever och ska komma tillbaka. Så gå i frid och tjäna Herren med glädje:

Må Jesus Kristus, den uppståndne Herren, välsigna dig och bevara dig för allt ont
och må han ge dig villighet och kraft att stå vid hans sida vad det än kostar. Amen.

Biskop Eriks andaktspodd vecka 14

Välkommen till den här andakten för stilla veckan när vi ska fokusera vi på något som är helt världsomvälvande, nämligen det som skedde på långfredagen och påsken. De dagarna markerar en vändpunkt i hela världshistorien. Och en sådan vändpunkt behövs det verkligen. För enligt Bibeln lever vi ju i en värld som lider under väldet av de tre fördärvsmakterna synden, döden och djävulen. På grund av den tilltagande avkristningen i våra hem och i samhället i stort tycks de demoniska makterna nu komma tillbaka med förnyad styrka. Till exempel här i Borgå möter våra lärare i sina skolor den här destruktiva och på något sätt demoniska makten allt mera påtagligt. Och i många hem frågar man med hjälplös förtvivlan: Vart är vi egentligen på väg? Var finns det hjälp?

Men det är inte kört. För det som är möjligt efter långfredagens och påskens stora vändpunkt är att vi själva och våra familjer och våra barn kan finna räddning och hjälp. För i tron på Jesus kan vi bli de Guds barn som vi är skapade till. Efter den stora vändpunkt som vi firar under stilla veckan och påsken finns det möjlighet för både ung och gammal att finna ett liv med förlåtelse, gemenskap och frihet, ett nytt och annorlunda liv som det verkligen är värt att leva.   

Det finns ett ofta upprepat verb som hjälper oss att helst lite förstå vad det var som skedde på långfredagen. Det är grekiskans paradídoomi som betyder bland annat att ”utlämna”. Om Judas heter det att han sökte efter ett lämpligt tillfälle att ”utlämna” Jesus. I Romarbrevets första kapitel åter berättar Paulus hur Gud har ”utlämnat” dem som lever i otukt och orenhet till att gå sina egna vägar. Troligen tänkte Paulus då på allt otuktigt och syndigt liv här på vår jord ända ifrån Kains ättlingar före syndafloden och fram till det som försiggick i de hedniska templen på hans egen tid. Guds straff är att vända ryggen till, att ”utlämna” och låta synden ha sin egen gång. Något liknande skedde på Golgata och den som där ”utlämnades” av både Gud och människor var Jesus, han som hade gjorts till ett med världens synd. Gud dömde inte Jesus som var utan synd, men Gud dömde synden i hans ”kött”, som aposteln Paulus säger. Under långfredagens tre nattsvarta timmar drog Gud bort sitt bistånd och Jesus led för vår skull helvetets kval och smakade till sist dödens smärta. I sin gudsövergivenhet dog han alla syndares död och gjorde på det sättet dödens herre djävulen ”maktlös”, för att citera Hebreerbrevet. Det var i kärlek till världen som Fadern ”utlämnade” sin älskade Son. Och i samma kärlek till oss alla var det som Jesus Guds Son från sin sida ”utlämnade” sig själv för oss. Det här är kanske allt för mycket sagt med allt för få ord, men ungefär så här kan man kort sammafatta Golgatakärlekens och Golgataoffrets gudomliga mysterium. Så lyssna sen gärna en gång till.

Vi ska nu stanna inför långfredagens utläggning av de här sakerna i min andaktsbok. Men före det vår inledningsbön:
”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre, öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen

Bibeln låter oss följa med händelserna på Golgata från mycket nära håll. Men ser vi verkligen det som målas upp för oss och hör vi verkligen orden och ropen? Fast vi får stå på syn- och hörhåll är det som om en tjock vägg av allehanda förklaringar och tolkningar skilde oss från det som verkligen händer på avrättningsplatsen. Men korsfästelsen handlar inte om trossatser utan om denne ende man mitt i vår historia som enligt anslaget på korset kallas judarnas konung. Det som krävs är att vi ser och lyssnar och ger oss tid att besinna vad det är som sker i det som sker.

Jesus visste att Jerusalem enligt de gamla skrifterna var centrum för hela kosmos. Det som sker i Jerusalem med dess tempel har effekt för både jord och himmel och för både tid och evighet. Matteus har fångat upp allt det som stod på spel denna långa fredag. Folket smädar Jesus för det han sagt om templet och dess framtid. De religiösa ledarna som inte har kunnat hålla sig borta gör narr av hans bekännelse att han är Guds utsände Messias. Också de rebelliska rövarna som bara känner hatets och hämndens väg faller in i skymfandet av den hjälplöse hjälparen och fredsfursten.

Mitt under allt det här lider Jesus obeskrivliga både fysiska och psykiska kval som vi inte ens kan ana oss till. Han måste också smaka upplevelsen att vara övergiven av den Gud och Fader som han hade satsat hela sitt liv och all sin existens på. Det vi kan ana är ett lidande bortom allt vad vi kan fatta: att Fadern i den stunden lider som den far som mister sin ende älskade son, och att Sonen lider som den son som förskjuts av sin far i en stund när han allra mest behöver honom. Och vad vi har ännu svårare att greppa är att Fadern och Sonen i denna yttersta separation ändå är förenade i en och samma kärlek till världen.

Matteus låter oss ana de kosmiska dimensionerna av det som skedde på kullen utanför Jerusalem. Mörker föll över hela jorden när Jesus led. Jorden skakade och klipporna rämnade när han med hög röst gav upp andan. Om det är sant det som officeren då utbrister, att denne man måste vara Guds Son, då är ingenting längre som förr. Och sant är det. Ty när nattens mörker lade sig över landet och Jesus låg i sin grav då var vår värld inte längre densamma som förr. Allt var nu annorlunda. Från och med den kvällen omkring år 30 kan våra synder inte längre skilja oss från Gud. Och tre dagar senare inledde Gud befrielsen av vår värld från dess träldom under syndens och dödens herravälde.

Tack Jesus, att det är sant att du är Guds Son
som har räddat mig
genom Guds egen segrande smärta.

Och ännu en kommentar till sist. Golgataklippan ligger på ett seismiskt ganska känsligt område och Matteus berättar om hela två jordbävningar i samband med långfredagens och påskens händelser. Som vi ren hörde blev det en kraftig jordbävning i samband med att Jesus ”gav upp andan”, så kraftig att förhänget till templets allra heligaste rämnade. En andra jordbävning, alltså ett efterskalv, ägde sedan rum på påskmorgonen och den ledde till att stenen framför gravens öppning rullades undan. Så, kära vän, du får vara trygg. Graven är tom, den korsfäste har uppstått och han lever i dag. Han lämnar dig aldrig. Han har lovat att vara med de sina varje dag på vägen mot den nya tidsåldern, och då ska Guds goda vilja få ske fullt ut på den nya jorden liksom i den nya himlen. Så du får vara vid gott mod och ta emot välsignelsen:

Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont
och må han, i den svåra tid som vi nu har, hålla dig kvar i Guds barns frihet och trygghet. Amen.
 

 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 13

Den här veckan, som i kalenderåret är vecka 13, är i kyrkoåret den 5:e veckan i fastetiden. Söndagen som inleder den är alltså den 5:e söndagen i fastan. Men eftersom det nu är nio månader till julen och Jesu födelsefest så firas den som Marie bebådelsedag i våra kyrkor. Här i andaktspodden för den här veckan ska vi nu i alla fall hålla oss kvar i fastan och då kan vi konstatera att 5:e söndagen i fastan av gammalt har haft temat ”Den förkastade medlaren”. 

Det där med att någon fungerar som medlare kastar oss rakt in i den dagsaktuella världspolitiken. När jag bandar in den här podden har Kinas president just avslutat sitt tre dagars besök hos Rysslands president och han har där fortsatt med sina försök att framstå som en medlare i konflikten med Ukraina. Men alla vet ju att det där bara är ett spel för kulisserna. För Kinas president vet nog själv att det som behövs där i det ukrainska krigsområdet inte är medling utan något helt annat. Det enda rätta skulle vara att Ryssland ensidigt proklamerar eldupphör och drar bort sina angripande trupper från de skyddslösa områden som man med ofattbar brutalitet har ockuperat och alltjämt trakasserar. 

Men Jesus, vår uppståndne Herre, han är den verkliga Medlaren som inte tänkte på sig själv utan i ofattbar kärlek tänkte bara på oss. Han, som är Guds Son, tog hela människosläktets syndaskuld in i sin död på korset, och på det sättet gav han oss alla frihet och fred. Då han dog, då dog och utplånades också vår skuld inför Gud. När Jesu sargade kropp lades i graven på långfredagens kväll så var hela världens situation en gång för alla radikalt förändrad. Nu kunde inte längre våra synder skilja oss från Gud, för från och med den kvällen troligen år 30 var världens synd försonad. Endast otron kan nu skilja oss från Gud, men inte synden, för den är försonad. Det var så som försoning och frid skapades mellan Gud och oss människor. Han som från himlens tron hade rätt att döma tog alltså domen på sig själv i sin Son, Herren Jesus Kristus. Om den saken handlar den betraktelse som jag strax ska läsa, men före det tar vi åter vår inledningsbön:

Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.
Herre öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen

I texten från Johannesevangeliet som jag utgår från i min andaktsbok säger översteprästen Kajafas så här till den församlade skaran i Stora rådets krismöte: ”Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Och som rubrik för betraktelsen har jag satt frågan: För vem? Så här går den där på sidan 137:

 Med femte söndagen i fastan, Lidandets söndag, inleds den djupa fastan som sträcker sig ända fram till slutet av stilla veckan. Den gamla kyrkohandboken hade temat ”Den förkastade medlaren” och det temat säger mycket tydligt vad det är fråga om. När en medlare förkastas finns det inte längre någon chans till en överenskommelse eller till en fredlig lösning. Då är konflikten definitiv och det är bara striden som återstår. Passionsberättelsen handlar om striden mellan kärleken och hatet, en strid där Kristus sökte att övervinna genom att älska medan Guds fiende ville eller trodde sig kunna övervinna genom att hata och döda.

Dagens evangelium handlar om översteprästen Kajafas som uttalade hatets och den fega självbevarelsens visdomsord att det är bättre att en människa dör för folket än att hela folket går under. Texten slutar med konstaterandet att man i judarnas Stora råd från den dagen var fast beslutna att döda Jesus.

Här får vi ett exempel på det mest destruktiva beslut som kan fattas.  På samma linje ligger uttalade eller outtalade kollektiva beslut inom företag, institutioner eller arbetslag att en viss medarbetare eller företagsledare till varje pris måste bort, om det ska bli någon lösning på interna problem. När man ger sig hän åt sådana beslut slutar man att fungera konstruktivt och enande. Man blir i stället destruktiv, känslolös och blind. För att lugna samvetet måste man då ofta svartmåla offret för att på det sättet skapa ett sken av rättvisa och nödvändighet för den kollektiva utfrysningen. Eftersom ingen människa är felfri kan en manöver av det här slaget ofta ge önskat resultat, fast priset är stort: hos offret sårad självkänsla och hos de andra sårade samveten.

Jesus utsattes för något liknande. Men skillnaden är enorm, ty han var utan synd. Han är den bästa herde och ledare som någonsin har vandrat på vår jord. Lycklig är den stad och lyckligt det land som låter honom bli dess herre och kung. Att förkasta honom är att förkasta möjligheten till liv och fred.

Det korta tillägget ”för vem?” eller ”för vad?” kan ofta ställa allt i en ny dager. Så var det också med Jesu död. Översteprästen Kajafas sade kanske i misstag mer än han själv förstod när han använde uttrycket ”för folket” vid uttaladet av dödsdomen – att det är bättre att en människa dör ”för folket” än att hela folket går under. Ty maktlös stod sedan översteprästen själv och maktlösa folkets ledare när Jesu led och dog och alltjämt älskade – och gjorde det för dem och för oss!

Herre, mörkret är inte mörkt
när du går med oss. (2 ggr)

Själva är vi också kallade att vara medlare i alla de strider och konflikter som vi får leva mitt inne i – inte bluffmedlare som bara tänker på den egna fasaden, utan sådana som Jesus, som själv gick in i striden och på det sättet skapade fred. Med aposteln Paulus får vi på liknande sätt stå i försoningens tjänst, och som Jesu goda lärjungar får vi gå in i uppdraget att hålla fred och skapa frid just där som vi finns och lever och var helst vi går fram. Så lycka till. Jesus säger i bergspredikan att det är saligt att göra så. Ta därför Herrens välsignelse och kraft med dig när du försöker vandra på försoningens och fridens saliga väg:

Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont
och må han hjälpa dig att hämta in frid, förlåtelse och samförstånd i de sammanhang där du befinner dig. Amen.

Biskop Eriks andaktspodd vecka 12

Med kalenderveckan 12 är vi nu mitt inne i fastetiden. Den inleddes med Midfastosöndagen som med själva namnet signalerar att vi nu är mitt inne i fastan. Söndagens tema var ”Livets bröd” och den första årgångens evangelium handlar om det stora brödundret i ödemarken. Jesus började bryta fem kornbröd och två fiskar och det bara räckte till för ”fem tusen män förutom kvinnor och barn”, som evangelisten Matteus uttrycker saken.  I dag ska vi i alla fall inte tala om Livets bröd utan om Livets vatten. Med det har vi att förstå den heliga Andens livgivande gåva. Du som tror på Jesus ska veta att du har fått denna rika gåva. Annars skulle du inte gärna höra Guds ord och leva i tron på  Jesus. Andens och trons gåva är ett Livets vatten som bubblar fram i evangeliet om Jesus och som börjar bubbla också hos den som tror på Jesus.

Egentligen kunde vi säga att det där med Livets vatten och den heliga Andens gåva är Guds och hela Bibelns älsklingstema. Vi möter det redan i det klara källvattnet som enligt berättelsen om Paradiset flöt fram genom Edens lustgård. Vi har det i berättelsen om vattnet som flöt fram ur klippan för det törstiga folket under ökenvandringen. Jesus bjöd folket på tempelberget att komma till honom för att dricka och för att själva bli nya och förvandlade människor ur vars inre det flödar fram strömmar av Andens levande vatten. Han samtalade om samma djupa hemlighet med den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Aposteln Paulus påminde ständigt om att Anden och Ordet hör ihop. När vi hör Guds ord förkunnas så står vi nära Andens livgivande flod. Och till allra sist i Bibeln säger Herren att han ska låta den som törstar ”dricka fritt ur källan med livets vatten”. Det är betraktelsen över de avslutande orden i Bibeln som vi ska stanna inför i dag, men först ska vi stilla oss och ta vår inledningsbön:
 

Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre öppna nu ditt ord för våra törstiga hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt livgivande ord. Amen.

Ja, hela Bibeln slutar alltså med att Herren säger: ”Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.” Betraktelsen på sidan 136 i min andaktsbok har därför rubriken ”Sången om källan” och den går går så här: 
 Kan den bibliska uppenbarelsen mynna ut i något vackrare och tryggare än detta? Det är tryggt att få lämna sitt liv i hans händer som säger att han är A och O, början och slutet. Då kan ingenting verkligt ont hända. Ingenting är utanför hans kontroll. Hela världshistorien och all vår existens är inbäddade i hans kärleks vilja. Vad som än händer, hur mörkt det än blir och hur häftigt alla demoniska makter än rasar och driver sitt rymma spel måste allting ändå till slut länkas in under hans goda vilja.

Och vad är hans vilja? Svaret är att kärleken triumferer när Guds vilja får råda. Gud är kärlek och hans allmakt är kärlekens allmakt. Men det handlar då inte om en brutal eller oemotståndlig makt som inte tål någon opposition eller något motstånd. Tvärtom har det behagat Gud att ge rum också för motståndet mot hans kärleks vilja. Varför det är så förstår vi inte. Men Gud är kärlek och Kärleken har skapat en tillvaro där avfall från hans vilja och olydnad mot hans bud är möjliga. Det förstår vi bara inte. Det hör till den gudomliga kärlekens mysterier att den inte är oemotståndlig fastän den ändå är allsmäktig. Kärleken är mild och mjuk samtidigt som den är stark och mäktig, som vinden och Anden.

Det hör också till den gudomliga kärlekens mysterier att Gud låter sitt rike komma och bygger sin kyrka här i världen genom bristfälliga mänskliga redskap som förvaltar hans ord och sakrament. Det är sådana redskap Gud använder för att dra oss fram till frälsningen och den kommande världens liv. Där evangeliet förkunnas, där man döper och firar nattvard, där finns källan med livets vatten redan här och nu.

Man kunde säga att budskapet om källan med det levande vattnet är Guds särskilda älsklingstema. Han talar om det om och om igen i sitt ord – först i formen av bilder och profetior och småningom allt mer i klartext. Redan i Eden rann det upp en flod som bevattnade trädgården. Det var med andra ord fråga om friskt och ”levande” källvatten – vatten som kunde svalka törsten. Drivna och upplysta av Guds Ande talade profeterna gång på gång om livets källor som bryter fram i ödemarken och gör den till en grönskande trädgård. Jesus återkom också han ofta till budskapet om källan med livets vatten. Den som törstar ska komma till honom för att dricka, ropade han ut till den stora hopen på tempelberget. Så låt oss lära oss att älska budskapet om källan med livets vatten. Låt oss sjunga om den. Gud älskar den sången!
     

Till sist här i min betraktelse har jag en uppmaning som vi får rikta till vår egen själ. Så här:
Om livets källa, sjung min själ;
sjung, han gjort dig oändligt väl! (2 ggr)
Det är så enkelt. Det är bara att läsa och ta till sig varje ord. Det är bara att lyssna och att tro på budskapet om Jesus och från Jesus. Då fylls du av den heliga Anden, Jesu egen ande. Då blir du en källsprångsmänniska som får leva till rik välsignelse för dem som du har att göra med. Så ta nu emot den välsignelsen och den kraften. 

Må Herren Jesus Kristus välsigna dig med Andens rika gåva
och må det nya livets krafter flöda till dig och flöda vidare genom dig. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 11

Välkommen igen att ta del av en ny andaktspodd, den här gången för vecka 11. Vi är nu inne i den tredje fasteveckan vars tema är att ”Jesus segrar över ondskans makter”. Speciellt evangelietexterna handlar rätt långt om något så gåtfullt som så kallad besättelse, det vill säga att de onda makterna får så fullständig kontroll över en människa att hon förfaller till eller plågas av ett mycket destruktivt beteende. Men Jesus var starkare och befriade de här människorna genom att i sin mäktiga godhet driva ut de onda andarna. Ända sedan gammalt har den här fasteveckan fokuserat på de här sakerna, och i ingressen i kyrkohandboken står det att bakgrunden är bruket att vid påsk döpa nya medlemmar i församlingen. Sen står det, att det sedan vid själva dopet ingick flera exorcismer, det vill säga utdrivningar av den onde.

När vi närmare bekantar oss med evangeliernas berättelser märker vi att det ofta var de svagaste och mest sårbara och skyddslösa som föll offer för de demoniska makterna. Till exempel i förra veckans evangelium var det en ung pojke, alltså ett barn, som Jesus befriade från det som plågade honom. Så hur mycket får vi inte i kärlek och omsorg be för barnen och de unga som i vår egen tid är utsatta för så mörka och destruktiva makter. Och det är inte de här offren för allt det destruktiva som ska beskyllas. Utan i bakgrunden finns det vanligen sådana påverkare som håller sig gömda och inte kommer fram. På Jesu tid var det de andliga ledarna som hade bildat en dylik kompakt mur mot befrielsens buskap, och det är den problematiken som kommer att behandlas i den text i min andaktsbok som jag strax ska läsa. Men först vår inledningsbön innan vi tar till oss Guds ord:
Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt befriande ord. Amen.

Rubriken för betraktelsen på sidan 123 i min andaktsbok är ”Katastrofal envishet” och den utgår från ett ställe i Lukasevangeliet där det står att de andliga ledarna påstod att det var med demonernas furste Beelsebul som Jesus drev ut demonerna. Och så här går texten:

I dag möter vi ondskan i en av dess mest sofistikerade och förstockade former. Vi konfronteras med andliga ledare och lärare som med öppna ögon förhärdade sig mot den sanning och det ljus som strålade ut från Jesus. De påstod att det var med demonernas furste som Jesus drev ut de onda andarna.

Man brukar säga att ingen är blindare än den som inte vill se. Just så var det med dem som nu gick till frontalattack mot Jesus. De tänkte inte längre rationellt i sin katastrofala envishet.  De hade över huvud taget ingen avsikt att längre lyssna på vad Jesus de facto sa och än mindre att låta sig påverkas av hans budskap. I stället bortförklarade de hans undergärningar och intalade sig själva och andra att Jesus stod i kontakt med ockulta makter.

Man kunde säga att fariseerna och de skriftlärda hade utestängt sig själva från möjligheten till seriös dialog. I en sådan är man öppen för varandra. Man vågar vara öppen och till och med sårbar. Man kommer med ärliga jagbudskap och man tar motpartens argument på allvar. På det sättet är man öppen för att själv både växa och förändras. Man är inte rädd för det som känns annorlunda. I stället ser man det främmande och annorlunda som en chans att lära sig något nytt och att själv få vidgade perspektiv. Det betyder inte att man måste uppge sådant som man själv har funnit och som man lärt sig att lita på. Tvärtom kan det i en sådan dialogisk process gå så att man mer än förr fördjupas och förstärks i den tradition som man har vuxit upp i och i det arv som man har lärt sig att uppskatta.

De andliga ledarna på Jesu tid fick en sällsynt chans att växa på det sättet. Några av dem grep den, som till exempel Nikodemos. Andra kände sig dragna till det som Jesus predikade i ord och gärning, men i ett tidigt skede tog de parti emot honom. Det skulle ha kostat för mycket att låta Jesus komma nära och att öppna sig för den sanning och det ljus som strålade ut från honom.

Det enda sättet att då komma överens med sig själva och att lugna sina redan väckta samveten var att krypa in i sig själva och att på punkt efter punkt envist bygga upp sina barrikader. Snart räckte det inte med att bara säga emot det som Jesus kom med. Eftersom evidensen var så stor att Jesus kom från Gud var de till sist tvungna att påstå att han stod i kontakt med demonernas furste. Sannolikt tänkte Jesus på den här förhärdade och förhårdnade envisheten när han enligt slutorden i vår bibelläsning säger att slutet kan bli ”värre än början”.

Gud, hjälp mig att inte vara avog
mot dem som är annorlunda.
Ingen är så annorlunda som du.

Vi kan till sist ännu fråga var vi här i vårt eget land och i våra egna trakter har den kanske djupaste och mest kompakta orsaken till de onda makternas fria framfart. Månne det inte ligger i den tilltagande avkristningen. Många bryr sig inte längre om att döpa sina barn och att ge dem en kristen fostran. I skolorna ligger kristendomsundervisningen allt sämre till. Föräldrarna går inte själva till kyrkan och tar inte ens ibland sina barn med till gudstjänsterna, och man ser inte heller till att de unga får vara med i aktiviteter där de får rotas och växa i en trygg och stödjande kristen miljö. Att en hel del ännu trots allt dyker upp i skriftskolan är i alla fall bra, och hur mycket bör vi inte be för de ledare som där försöker föra de unga in på trons väg.

I vår avslutande välsignelse ska vi därför i stor kärlek innesluta både de unga och alla dem som i hem, skola och församling bär ansvar för det vi kallar kristen fostran:

Må Herren Jesus Kristus välsigna dem och oss alla och bevara oss för allt ont,
och må han leda oss in på vägar som för till frihet och välsignelse. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 10

Välkommen för att ta del av andaktspodden för vecka 10. I kyrkoåret har vi nu den andra veckan i fastan. Den har temat ”Bön och tro”, och bibeltexterna handlar om olika tillfällen när Gud grep in i människors liv. Sådant skedde anmärkningsvärt ofta där Jesus gick fram, men det hände också på Gamla Testamentets tid. Och i dag ska vi stanna inför berättelsen om hur kung Hiskia blev helad från en dödlig sjukdom. Med det är vi inne i något som är hur dagsaktuellt som helst för varenda en av oss, vare sig vi känner oss friska eller vi bär på sjukdomar av olika slag. Den katolska prästen och professorn Anders Piltz säger i sin andaktsbok att vi hela tiden är ”bara ett hjärtslag” från domen. Det där sista hjärtslaget kan komma när som helst, vare sig det kommer i yngre år eller senare i livet. Enligt berättelsen i Andra Kungaboken kom profeten Jesaja hem till den mycket fromme kung Hiskia som var allvarligt sjuk, och han sa till honom: ”Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva.” Men Gud förbarmade sig över den gråtande kungen och Jesaja fick göra ett nytt besök. Väl framme hos kungen lät profeten hämta en fikonkaka. Den lade han på det onda stället och kungen blev frisk. Gud gav honom i sin godhet ytterligare 15 år att leva. Vi ska stanna inför den här berättelsen i dag, men först ska vi stilla oss och be vår inledningsbön.

Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Betraktelsen finns på sidan 118 i min andaktsbok och den har rubriken ”Vid livets gräns”. Och så här går den:

Naturmediciner är ingenting nytt. Som vi ser lät redan profeten Jesaja hämta en kaka fikon och lade den på kung Hiskias onda ställe. Och kungen blev frisk. När jag som ung sysslade med fotboll lärde jag mig att binda kålhuvudblad runt något ömt eller svullet ställe på låret eller knäet, och kålbladen kunde suga ut det onda ur svullnaderna. Så trodde jag åtminstone. Många mediciner är i själva verket naturmediciner, och när regnskogarna till exempel vid Amazonas bränns eller huggs ner kommer oändliga och oersättliga läkemedelsreserver att gå förlorade.

Uppenbarelseboken känner till den läkande kraften i växterna och talar om ett paradisiskt livsträd vars blad tjänar som läkemedel för folken. När Jesaja lade fikonkakan på kungens svullnad utnyttjade han alltså de läkande krafter som Gud har lagt in i naturen – samtidigt som han helt säkert sände bönesuckar till alltings Skapare.

Hela naturen är inställd på hälsa och på återställande av det sjuka eller skadade. Skär man med en kniv i en kvist börjar genast en process som syftar till att reparera det där såret. Bryter man av toppen på ett träd böjer sig snart en eller flera grenar uppåt och skapar en ny topp; bryter vi ett ben eller ett finger börjar kroppen genast göra sitt bästa för att reparera skadan. När vi besöker läkare eller när vi ber för de sjuka är det alltid bra att räkna med att kroppen själv är inställd på hälsa och att den alltid strävar efter att samarbeta med både medicinerna och bönerna i hälsans riktning.

Det finns i alla fall en definitiv gräns som Gud har lagt in i sin av synden fördärvade skapelse, nämligen döden. Att respektera dödens gräns är ett grundläggande etiskt imperativ. Alla försök att med ny teknik eller ockulta seanser överskrida denna dödens gräns kommer i strid med livets egna grundläggande villkor. Att till exempel med uppbevarad sperma avla liv efter sin död måste också fortsättningsvis vara förbjudet genom bindande lagar. Vi ska nog älska livet, men vi ska också respektera döden.

Kung Hiskia konfronterades också han med dödens definitiva gräns. ”Du ligger för döden, du kommer inte att överleva”, sade profeten. Men kungen fick också mycket konkret uppleva att Gud är Herre över både liv och död. Han vill ingen människas förtidiga död och han såg till kungens häftiga gråt. Gud förbarmade sig över honom och förlängde hans liv med femton år. Vår text ger ändå inget svar på frågan varför en del måste dö så unga och varför andra får leva så länge. Det som vi får hålla oss till är att allt inte kommer från Gud men att Gud är med i allt.

Gud, du ser att jag
ännu inte är redo att dö.
Jag skulle behöva mer tid
för att lära mig leva.

Ja, vi vill ju alla leva, och vi ska kämpa för livet och stå på livets sida i vår tillvaro. Därför ska vi likt profeten Jesaja också besöka de sjuka och vi ska be för de sjuka som vi har i vår bekantskapskrets. Och prästerna kan till och med kombinera förbönen för de sjuka med att enligt det femte kapitlet i Jakobs brev smörja dem med olja. Det finns numera ett formulär för den saken i den lutherska kyrkans kyrkohandbok och jag brukar praktisera det ibland. Och i den svenskspråkiga handboken går vi faktiskt ett steg längre än i den finska. Där, i denfinska, ber prästen att OM det är Guds vilja så ska han göra den sjuke frisk. Men i den svenska versionen finns det inget ”om”, utan efter smörjelsen med olja ber prästen: ”Låt din vilja ske och gör honom/henne frisk.” Vi får be på det sättet, eftersom Guds vilja är bara god och vi får med trygghet be om helande och helbrägdagörelse ur hans hand. Hur det sen sker och vilka redskap Gud använder och hurudan utgången än blir, så vilar allt i vår gode Faders hand. Så att hur det än går, så går det bra. Det får du lita på när du nu tar emot välsignelsen:

Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han hela dig till kropp och själ  och hålla dig kvar hos sig vad du än möter på vägen. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 9

Vi är nu inne i den egentliga fastetiden som började på askonsdagen förra veckan. Nu har vi den första fasteveckan och den har inletts med 1 söndagen i fastan. Den söndagen hade temat ”Jesu seger över frestelserna” och den här veckans texter fokuserar på olika sätt på de frestelser som vi har att kämpa med i våra liv. De gammaltextamentliga läsningarna tar oss tillbaka ända till Bibelns början och där handlar det inte om seger över frestelserna utan om svåra nederlag. Adam i paradiset frestades med ormens lockelse att försöka bli mer än människa. Han ville bli en supermänniska eller halvgud som skulle klara sig på egen hand utan att behöva söka Guds vilja när det gäller vad som är rätt och fel. Och det blev hans fall. Och kontrasten till Jesus är så stor som den just kan vara. Adam dukade under för frestelsen att vilja vara mer än människa och det blev hans nederlag. Jesus mötte samma frestelse under de 40 dagarna i öknen. Men han segrade genom att välja att helt enkelt vara vanlig människa. 

Den andra gammaltestamentliga läsningen tar oss fram till Kain som mördade sin bror Abel. I hans fall var det avundens demon som drev honom att göra något som han kom att ångra hela sitt liv. I den betraktelse som vi ska ta del av i dag mediterar jag över den berättelsen och den har rubriken ”Demonen utanför vår dörr”. Också här ger oss Guds ord djupa lärdomar som det är värt att ta på allvar, och vi ska förbereda oss med vår inledningsbön.

”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Betraktelsen finns på sidan 111 i min andaktsbok och den har som sagt rubriken ”Demonen utanför vår dörr”. Den inleds med Herrens allvarliga förmaning till Kain att hålla avundens demon utanför sin dörr. Och så här säger Herren till Kain som gick där omkring med sin mörka blick:
”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
Ja, vad borde Kain ha gjort? Så här skriver jag:

När Kain såg att Gud såg med större välbehag på den yngre broderns kostsamma blodsoffer fylldes han av en glödande vrede. Det hebreiska ord som är översatt med att han blev vred betyder egentligen att det brann eller glödde inom honom. Vi har uttrycket att det kokar inom en, och det uttrycket beskriver troligen exakt det tillstånd som Kain befann sig i. Det syntes i hans blick och i hela hans kroppsspråk att det kokade av både avund och vrede inom honom.

Vad ska man göra i en sådan situation? Den är ju inte obekant för någon av oss. Svaret är att vi inte får ge rum för vreden och låta den sprida sig. Det gäller att stänga den ute och hålla den nere. Om vreden får livsrum inom oss leder den obönhörligt till synd. Herren sade till Kain att synden ”ligger vid dörren” och att den ”åtrår” att få komma in till honom. Vissa översättningar talar om att synden lurar eller kryper som en demon utanför dörren. Tänk, att synden verkligen har åtrå till oss! Den vill ha oss.

Det gäller alltså att först och främst släcka den brand som redan har fått det att koka inom oss och att samtidigt se till att det inre livets dörr hålls stadigt stängd för syndens demon. Annars kan den slinka in och lyckas omfamna oss i sitt grepp.

Kain gick inte in i den kampen och han gav inte sig själv tid att få perspektiv på läget. I stället för att släcka vredens inre eld öppnade han dörren på vid gavel och lät syndens demon komma in. Sedan handlade han inte längre rationellt. Han var nu besatt av den lurande demonen, och den har alltid bråttom. Den tvingar oss att i vredesmod fatta snabba och radikala beslut. Och så körs vi in på en väg där det inte längre finns någon återvändo.

När man är i det kokande tillståndet är man farlig både för sig själv och för sin omgivning. Då bör man helst vara ensam eller om möjligt tala ut med någon annan. Då kan det vara bäst att ta en lång promenad ut i naturen för att där sortera intrycken och känslorna och kanske till och med ropa ut till Gud all den vrede man känner inom sig. Men demonen som hade fått Kain i sitt våld såg till att han gjorde rakt tvärtom.  Han gick där tyst för sig själv och surade och talade varken med Gud eller med människor. Till sist bjöd han sin bror ut på fältet och där ute gjorde han det som han sedan fick ångra hela livet. Här ser vi hur viktigt det är att hålla synden utanför dörren och att i de kritiska stunderna tala ut med någon annan och att framför allt ge tid för Guds röst i hjärta och samvete.

Jag får inte mina synder ogjorda.
Men jag får bära dem till dig
som bar dem för mig.

Det goda budskapet så här i början av fastetiden är att det faktiskt är möjligt att i trons kraft hålla syndens och avundens demon utanför dörren, så att den inte får komma in. Det är möjligt, därför att Jesus har segrat över frestelserna och kan ge oss den hjälp vi behöver. Därför kunde Paulus i Efesierbrevet skriva att vi inte ska ge djävulen något tillfälle och att vi verkligen kan hålla stånd mot hans lömska angrepp. Och troligen utgående från egna erfarenheter kunde Jesu bror Jakob försäkra i sitt brev, att om vi står emot djävulen så ska han fly för oss. Syndens demon är stark. Javisst. Men Jesus vår Herre är starkare, och om vi bara flyr till honom kan vi vara trygga. Och skulle det gå så illa att vi ändå faller och gör bort oss, så finns det hjälp också i nederlaget. Den hjälpen heter syndernas förlåtelse och den får vi när vi ångrar oss av hjärtat och bekänner vår synd inför vår Gud. ”Jesu, Guds Sons blod renar oss från all synd” försäkrar Guds ord i Första Johannesbrevet. I det blodet ligger vår seger. Och om det verkligen gäller alla synder, så blir ingenting i vårt liv utanför förlåtelsens renande kraft.
Så håll dig nära Jesus i allt vad du möter, och ta nu emot hans kraft och välsignelse:

Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han rena dig och förlåta dig alla dina synder. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 8

Vi är nu inne i kalenderårets vecka 8 och den inleddes enligt den kyrkliga räkningen med fastlagssöndagen. Vi är alltså nu på väg in i den egentliga fastetiden. I de allra flesta kyrkor har gudstjänsterna troligtvis inletts med psalmen ”Se, vi går upp till Jerusalem”. De orden är hämtade från den evangelietext i Lukas 18 som vi i dag ska stanna inför. Där har Jesus har samlat sina lärjungar runt omkring sig och säger: ”Se, vi går nu upptill Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse.” Och till den chockade och ganska oförstående skaran säger Jesus att han kommer att utlämnas till hedningarna som ska håna och skymfa honom. De ska spotta på honom och prygla honom och döda honom. Och dessutom tillade han något ännu mera obegripligt: att han ska uppstå på den tredje dagen. Det där, och speciellt det sista, var mycket sagt på en gång och Lukas kommenterar att ”av detta begrep lärjungarna ingenting”. Så var det då och så är det alltjämt. Vi har nog svårt kunna begripa varför Jesus måste gå just den där ensamma och svåra vägen för att kunna öppna en räddningens väg för hela vår värld. Det enda vi kan göra är att bli stilla, lyssna och låta evangelieberättelsen plantera sig in i våra hjärtan, så att det inne i oss skapas en förståelse på ett djupare plan. Så nu blir vi stilla igen och ber vår inledningsbön:

”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”

Herre öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen.
Betraktelsen som vi ska ta till oss har rubriken ”Fastlagssöndagens besvärliga fråga” och den rycker oss nog loss från alla spekulativa tankar kring det som skedde uppe i Jerusalem. I stället placerar den oss inför en mycket konkret och vardagsnära fråga vid vägkanten nere vid Jeriko på vår Frälsares väg upp mot Jerusalem. Så här har jag skrivit på sidan 102 i min andaktsbok:
På fastlagssöndagen sjunger vi i våra kyrkor: ”Se, vi går upp till Jerusalem.” Vi slår följe med Jesus på pilgrimsfärden upp till den heliga staden. Tonen i psalmen är ljus och vacker. Det känns som att vandra upp mot ett ljus som tilltar i klarhet. Så är det därför att vi har facit i hand. Det vilar ett uppståndelsens skimmer också över fastlagssöndagens gudstjänst. Och så ska det vara: varje söndagsgudstjänst är ju en påskgudstjänst.

För Jesus själv var det annorlunda den gången. Han var på vandring allt djupare in mot ett skrämmande mörker. Fastlagssöndagens budskap är att Jesus slog in på sin lidandesväg genom ett medvetet beslut och med öppna ögon. Han visste i stort vad som väntade honom där framme, också om han inte visste allt i detalj. Det märker vi när vi läser om hans kamp i Getsemane.

Var Jesus rädd? På ett sätt, ja. Men han var samtidigt modig och beslutsam. Var Jesus ensam? Säkert, ja. Inte ens lärjungarna begrep vad han talade till dem. Deras sinnen var inställda på ett maktövertagande av något slag och därför förstod de ingenting av det som Jesus sade. Deras tankar rörde sig på en helt annan våglängd.

På fastlagssöndagen kan jag fråga mig själv: Är jag villig att följa Jesus om efterföljelsen innebär att framtiden blir mycket svår? Är jag villig att bli ensam och missförstådd på en väg som känns som den enda rätta? Är jag redo att bli besviken också på Gud?

På fastlagssöndagen passar det särskilt bra att sjunga vårt Kyrie: Herre, förbarma dig över oss. Det är den blinde mannens bönerop vid vägkanten utanför Jeriko. Så kan också vi be när vi är så djupt nere att vi inte ens vet vad vi ska be om. Det enda vi vet är att vi behöver hjälp och förbarmande. Jesus hjälpte den blinde mannen att formulera sitt problem med frågan: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Den blinde mannens svar kom direkt: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” 

Ofta är vår bönekamp ett pendlande mellan de här två böneformerna: Kyrie-ropet när vi inte vet vad vi ska be om och den konkreta bönen om hjälp när vi insett vårt problem. Men vi kommer inte så här lätt undan i vårt bibelstudium. Om vi vill gå i Jesu efterföljelse och göra som han, så får också vi ställa oss ansikte mot ansikte inför någon representant för alla marginaliserade, förskjutna och föraktade som står där vid vägen. Och likt Jesus bör vi fråga: Vad vill du att jag ska göra för dig? Där har vi fastlagssöndagens verkligt besvärande fråga.
Ja, vad vill du att jag ska göra för dig? Den frågan får vi inte gömma undan när vi möter en medmänniska i nöd. Då ska vi ställa samma fråga som Jesus ställde till den blinde mannen utanför Jeriko. Men tack och lov, så ställer Jesus själv alltjämt samma fråga också till oss, till dig och mig. Så försök stanna där vid din egen vägkant och lyssna noga när Jesus frågar dig så här: Vad vill du att jag ska göra för dig? Kanske ditt svar blir bara ett hjälplöst: Herre, förbarma dig! Så har jag själv bett många gånger när jag inte riktigt har vetat vad jag ska be om. Men när jag ganska nyligen var ute på min stavgång och höll på med mitt ”Herre, förbarma dig”, så slog det mig att jag ju nog egentligen redan vet svaret. Jag vet ju att Herren Jesus förbarmar sig över mig. Jag behöver inte tvivla på den saken. Så därför svängde jag lite på bönen sa: Herre, du förbarmar dig. Och jag började upprepa de orden gång på gång: Herre, du förbarmar dig, Herre, du förbarmar dig. Och ju längre jag höll på, desto mer började den nya Kyrie-bönen fylla mig med frid och glädje. Desto mindre blev mitt problem och desto mer blev det en tacksägelsebön som jag nu upprepade. Så nu inbjuder jag också dig mitt i all din nöd stava på de här orden: Herre, du förbarmar dig, Herre, du förbarmar dig, Herre, du förbarmar dig, Herre, du förbarmar dig. Och så vidare. Och när du har hållit på med det här en bra stund så får du bara säga till allra sist: Amen, halleluja! Och så lägge du ditt problem bakom dig och vandrar vidare med en ny tro och ett nytt hopp.

Så var välsignad och böj ditt hjärta inför Gud för att ta emot välsignelsen:
Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han förbarma sig över dig och ge dig just den hjälp du behöver i denna stund. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 7 

Den här veckan 7 i kalenderåret har enligt kyrkoåret inletts med den 2:a söndagen före fastetiden. Den kallas Sexagesima och det betyder att det är ungefär 60 dagar kvar till påsken. Temat är ”Sådden av Guds ord” och den text från Lukasevangeliet som vi ska stanna inför handlar om hur det går till när Guds ords sås ut. Den inleds med konstaterandet att en stor folkskara hade samlats kring Jesus för att lyssna på honom, och det såg ju bra ut. Men Jesus förklarar att verkligheten är en annan. Trots att många lyssnar går det ändå inte så bra till alla delar. En del av ordets sädeskorn faller vid vägkanten och folk trampar på dem och fåglar kommer och äter upp dem; annat faller på berghällen och kan inte alls rota sig; och en del faller bland tistlarna som ganska snart förkväver det som har börjat växa. 

På samma sätt är det ännu i dag. Den antikyrkliga webbtjänsten eroakirkosta.fi har nyligen med tydlig belåtenhet meddelat att hela 64 000 personer under senaste år skrev ut sig ur den evangelisk-lutherska kyrkan. Man kan nog räkna med att majoriteten av den stora skaran torde ha gått i skriftskola under tonåren, så de har nog fått höra Guds ord åtminstone i någon mån. Men det tycks ha gått med många av dem som i Jesu profetiska liknelse och det måste ju fylla oss med stor sorg. För de har då också vänt ryggen mot gudstjänsterna där man samlas för att i sångerna, bönerna och förkunnelsen söka näring för den lilla tro man kanske har, och de kommer också att gå miste om den vägkost för vandringen framåt som ges i Herrens heliga nattvard. Men det är ändå aldrig hopplöst.

För Jesus säger att det också finns sådan säd som får falla i god jord, som växer och ger hundrafaldig skörd. Det är på en sådan positiv utgång som vi strax ska fokusera genom den betraktelse som jag ska läsa i dag. När vi har med Guds ord att göra är vi i kontakt med en ofattbart stark skaparkraft som kan göra otroliga under där den får ingång. Därför ska vi återigen först stilla oss och be om öppenhet och mottaglighet i våra egna hjärteåkrar.

”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Betraktelsen på sidan 95 i min andaktsbok bär rubriken ”Inga hopplösa fall”, och den går så här:
Poängen i Jesu liknelse om sådden torde ligga i det trösterika budskapet om den rikliga skörden när Guds rike bryter in. Samtidigt beskriver den något som upprepas ständigt på nytt när Guds ord förkunnas. Det finns sådana som inte alls tar till sig evangeliets goda nyheter och sådana som vänder sig bort så snart det börjar kosta något att gå i Jesu fotspår, och slutligen finns det sådana som låter allt annat gå före tanken på att ta evangeliets erbjudande på allvar. Ändå blir det en riklig skörd till slut. För det finns alltid också sådana som lyssnar, som tar till sig budskapet och som håller fast vid det vad det än kostar.

Utgångspunkterna kan alltså vara mycket olika med tanke på våra egna hjärteåkrar. Ändå är det aldrig helt hopplöst med någon.
En upptrampad stig kan dessutom bearbetas och luckras upp och göras till bördig jord. Med tistlarna är det värre. Men man kan ge sig i kast också med dem för att rycka upp dem med rötterna. Om man inte ger upp ska det kanske lyckas att få fruktbar jord också på de ställen där det förr växte bara tistlar.
     

Värst är det med de ställen där berghällen ligger alldeles under ytan och det bara är ett tunt jordlager. Där kan man inte göra så mycket.
Någonstans i vår egen hjärteåker finns det en berghäll av kompakt motstånd som heter otro. Sådant måste vi helt och hållet distansera oss från. Otro är inte detsamma som tvivel. Otro är inte heller detsamma som att inte kunna tro. Det finns de som inte kan tro därför att de aldrig har fått höra budskapet. Det finns andra som har prövats så hårt och behandlats så illa också av sådana som uppfattas som kristna att de helt enkelt inte kan tro. Det judiska folket brukar räknas till den gruppen. När vi tänker på det har vi ingen rätt att döma dem för att de inte kan tro.
     

Otro är något annat: Det är att inte vilja tro fast man insett att budskapet är sant och man redan har fått en försmak av trons liv. Om man efter en sådan erfarenhet i livet vänder sig bort från Herren är det inte mycket som kan göras. Mänskligt sett är det omöjligt att leda en sådan människa tillbaka in i tron, och sällan sker det. Men det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud. Därför får vi från vår sida aldrig räkna med några hopplösa fall. Och varför det är så förklarar aposteln Paulus när han i kärlekens höga visa i Första Korinthierbrevet 13 talar om en kärlek som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt.

O, himmelrikets såningsman.
Om du finner god jord
någonstans i min hjärteåker,
hindra mig då från att låta ogräset ta överhanden.

Ja, vad ska vi alltså göra? För livets skull ska vi söka oss till Guds ord som är livets källa. Vi ska gärna samlas för att höra det. Vi ska gärna läsa det och försöka lägga de viktiga bibelorden på minnet. Framför allt ska vi försöka få trons ögonkontakt med vår Herre Jesus när vi öppnar vår Bibel, vår psalmbok eller vår andaktsbok. Och vi ska be för dem av oss som är präster och förkunnare, så att vi verkligen lyckas så ut det goda budskapet på ett sådant sätt att de som lyssnar gärna tar det till sig. Vad vi behöver i vårt land är en ny väckelse som gör att folk får en ny längtan att börja samlas och en allt starkare hunger att höra Herrens ord. Men det börjar alltid med dem som tar emot det, och sen kan det sprida det sig också till andra så att det småningom blir denna hundrafaldiga skörd som Jesus ställde i utsikt.
Så lycka till, och tänk efter hur kanske just du kunde hitta fram till någon annan med en hälsning från kärlekens Gud.

Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han redan nu fylla dig med den nya skapelsens överflödande liv. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 6

Jag har den här gången haft lite problem med var jag ska söka en lämplig betraktelse i min nya andaktsbok. Den söndag som inleder kalenderveckan 6 är samtidigt både Kyndelsmässodagen och 5 söndagen efter trettondagen. Men samtidigt är det också 3 söndagen före fastetiden. Den söndagen kallas Septuagesima som betyder 70, dvs. att det är 70 dagar till påsken. Söndagen. Dess tema är ”Den oförtjänta nåden”. Jag nu tycker jag att det är ett så fint ämne att jag har stannat för en av betraktelserna för septuagesimaveckan i vårt kyrkoår.

Jag tycker att det känns bra att få höra det goda budskapet att nåden är ”oförtjänt”. Det är inte som när vi kommer till banken och vill ha ett lån men först måste kunna smälla fram ett kännbart eget kapital på bordet. Till vår himmelske Far får vi komma utan eget kapital. Vi får komma just så utfattiga som vi är: utan meriter och utan prestationer. Vi får komma med två tomma händer. Men vi får till vår överraskning höra att vi är efterlängtade. Gud älskar oss och har länge haft ögonen på oss. Han har utvalt oss i Kristus redan innan vi fanns till och han låter också förstå att han behöver oss som viktiga redskap i sin tjänst. Men det att vi är utvalda utan all egen förtjänst betyder inte att vi kan börja brösta oss med att vi har fått privilegier som andra inte har. Vi är utvalda - javisst - men vi är inga undantag. Om den saken handlar den betraktelse jag har valt och som handlar om Guds allvarliga budskap till det utvalda folket Israel.
Men först ska vi igen stilla oss och be vår inledningsbön:

”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”

Herre öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Så här står det att Mose sa till sitt folk: ”Det är inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er - ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er ….” 
Och så här går betraktelsen på sidan 90:
Jag minns den gamle professorn som i det lilla seminarierummet sade till oss studenter: Varje människa tror att hon är ett undantag!

Hur sant är inte hans konstaterande. Hur ofta tänker vi inte: Det där gäller andra, men det gäller inte mig. Jag är ett undantag. När vi läser om olyckor och katastrofer i tidningen tänker vi: Det där gäller andra, men inte mig. Jag är ett undantag. I princip är vi på den linjen att man bör hålla sig till hastighetsbegränsningarna i trafiken eller i allmänhet följa lagar och förordningar. Men hur lätt händer det inte att vi tänker: Inte jag och inte just nu. Den här situationen är ett undantag!

Mose påminde Israels folk om samma sak. De var inte något undantag. Det att de var ett utvalt folk gav dem inget extra privilegium. Utkorelsen gav dem ingen rätt att gina genom livet eller att ta sig extra friheter. Tvärtom innebar utkorelsen en stark kallelse att leva ett heligt liv och att vara ett ljus för andra folk.

Att Gud har utvalt mig i Kristus betyder inte att han har valt bort någon annan. Det innebär tvärtom att Gud genom mig vill utsträcka sin välsignelse till dem jag möter. Det att jag är den enda i min familj som har fått trons gåva betyder inte att Gud har valt bort de andra. Det betyder tvärtom att Gud genom mig vill omfamna också de andra med sin kärlek. All så kallad utkorelse innebär alltid samtidigt en kallelse till tjänst.

Jag är unik, men jag är inget undantag här i världen. Den oförtjänta nåden gör mig inte till något privilegierat undantag. Också som kristen får jag räkna med att brottas med precis liknande problem som alla andra.  Men jag är utvald och kallad att leva ett liv som är avskilt och helgat åt Herren. Jag får räkna med att Gud älskar just mig personligen, precis som Gud fäste sig vid det lilla folket Israel, älskade det och utvalde det. 

Går vi från Mose till Jesus får vi höra att Fadern följer med oss på ett mycket personligt sätt och är oss alltid nära. Han har till och med räknat alla våra hårstrån! Därför får vi stå trygga inför det nyckfulla och ofta så gåtfulla människolivet. I varje ny situation får jag minnas att jag är Guds dyrbara egendom. Han vakar över mig, känner med och för mig och vill hjälpa mig att vara den jag är kallad att vara. Jag är inget undantag här i världen. Men jag är utvald. Jag är kallad och befriad av samme Gud som fäste sig vid det lilla folket Israel. Också jag är kallad och utvald till frihet och tjänst. Jag är verkligen unik men ändå inget undantag.

Jag är alltså samtidigt helt vanlig
och helt unik – som människa
och som kristen.

Man kunde alltså säga att den oförtjänta nåden är en utmanande nåd och en förvandlande nåd. Vi får komma som vi är. Javisst.  Men nåden vill göra oss till något som vi inte är av oss själva. Jesus säger också i dag: Följ mig, följ mig så ska jag förvandla dig. Jag ska ge dig ett nytt hjärta och göra dig till ett redskap i min tjänst. Jag älskar dig och jag behöver dig just där du finns och bland de mänskor där du rör dig. För jag älskar också de andra precis lika mycket, och den oförtjänta nåden är till också för dem.
Så lycka till på färden och ta till sist emot nådens kraft och Guds välsignelse:

Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han leda dig ända från till den kommande tidsålderns överflödande liv. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 5

Välkommen till andaktspodden för den här veckan, vecka 5. När man i Nya Testamentet läser berättelserna om Jesus är det som om en hel rad av videosnuttar radades fram för en, längre eller kortare. Vi får både se och höra intressanta saker. I en av de längre sekvenserna sitter Jesus och undervisar från sin båt. I en annan ser vi ett ganska dramatiskt fiskafänge som Jesus ställde till med. Och i en tredje är dramatiken ännu större: vi ser Jesus stiga upp i båten mitt i det stormande havet och huta åt vindarna och vågorna så att de lugnar sig. De här sekvenserna eller bilderna är tacksamma motiv för altartavlorna i våra kyrkor, och inte minst den sista, den där Jesus stillar havets vågor. Det motivet dyker upp lite här och var. Det är just den texten eller videosnutten som är evangelietext för 4:e söndagen efter trettondagen, den som inleder vecka 5 i vår kalender. Det finns en detalj där som jag aldrig har sett avbildad på någon kyrkas altartavla. Det är hur Jesus ligger och sover i båten som kastas fram och tillbaka av de höga vågorna. Det är den detaljen jag har valt att fokusera på i den betraktelse som finns på sidan 73 i min andaktsbok. I Matteus 8:24 står det bara helt kort: ”Men han sov”, och det är de orden som jag har satt som rubrik för betraktelsen som jag strax ska läsa.

Men först ska vi stilla oss och be vår inledningsbön:
”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd, du ensam kan oss mätta med livets bröd.”

Herre öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen.
Så här skriver Matteus i kapitel 8, vers 24: ”Plötsligt blev det så stark sjögång att båten nästan försvann bland vågorna. Men han sov.” Ja, Jesus sov. Och i min betraktelse säger jag så här:
Det kan ha funnits åtminstone två orsaker till att Jesus sov i båten trots att det var stark sjögång. Den ena är att Jesus helt enkelt var dödstrött. I parallellstället hos Markus står det något gåtfullt att lärjungarna ”tog honom med sig i båten” och det kan tyda på yttersta utmattning. Kanske så att Jesus knappt orkade gå? I en sådan situation är sömnen den bästa medicinen. Under sömnen fylls vi med helande och förnyande krafter. Särskilt den som har ett pressande arbete bör se till att få tillräckligt med sömn. Jesus gjorde så.

Den andra orsaken är att Jesus var trygg. Han litade på Gud och han litade på lärjungarna. Den som är fylld av Guds kraft och frid kan enligt Ordspråksboken ”gå till vila utan fruktan”. Han kan, som det också står, lägga sig ”och sova lugnt utan rädsla för den oväntade fasan, stormen som drabbar de onda”. Hur rik och stark är inte den som har sin trygghet i Gud mitt i livets alla stormar!

Jesus är den gode herden och den bästa förebilden i gott ledarskap. Goda företagsledare och förutseende föräldrar vågar likt Jesus ge ansvar vidare och har råd att vila medan medarbetarna tar över ansvaret eller barnen utför sina uppgifter. Endast så kan de anställda i ett företag eller barnen i en familj känna sig värdefulla och endast så växer de till i det som de är bra på.

Sedan kan det komma stunder när det kärvar till sig och alla kommer till korta. Då bör en god ledare likt Jesus i båten ta över kommandot och beslutsamt möta stormarna. En sådan Herre har vi i kyrkan. Det kan tyckas att Kristus sover ibland. Men han är med och han är nära. Och han griper in i den rätta stunden.

Matteus berättar om en stark ”sjögång” som hotade att dränka hela manskapet. Ordet seimós betyder också jordbävning. Mest skakar marken under våra fötter när någon aktivt vill oss ont. Attackerna kan ha irrationella eller till och med demoniska drag. Så var det också här. Berättelsen om stormen ingår i en serie demonutdrivningar i Matteusevangeliets åttonde kapitel. Också den plötsligt uppdykande stormen hade demoniska drag. Därför hutade Jesus åt stormen så som han drev ut demonerna. På samma sätt är det när Jesu lärjungar hotas av undergång i förföljelserna nyckfulla stormvindar. Då gäller det att behålla lugnet, att vara trygg och veta att Jesus är med i allt och att han alltid är den starkare. Också fast vi mänskligt sett går under är han ändå med och han kommer att ta oss fram till den trygga stranden.

Jesus, tack för vissheten att hur det än går, så går det bra.

Det här är alltså något som hela tiden är aktuellt också för oss, varje dag och varje minut. Kanske mer än vi själva förstår eller är medvetna om. Därför har Jesus också lärt oss att varje dag be, att vi inte ska duka under i prövningarna utan att Gud vår Far ska rädda oss från det onda. Han visste mer än någon annan hur svaga vi själva är och hur starka och våldsamma de mörka makter är som vill dra oss ner i djupet. Det grekiska uttrycket ”från det onda” kan också översättas med ”från den onde”. Och det kan nog komma situationer när det är helt klart att det är en ond makt som prövar oss och vill få oss att ge upp. De sveper ju mycket tydligt över hela världen i dag i olika former: som helt irrationell ondska, som vilseledande lögner och som hejdlöst och barbariskt våld. Jesus har mött allt sådant, och han har vridit den avgörande makten ur den ondes händer, nämligen makten att döda. Mänskligt sett gick det inte bra för Jesus. Men när han led och dog och alltjämt älskade så gjorde han dödens Herre maktlös.
Det är därför vi kan säga, att hur det än går så går det bra. Och därför kan vi med psalmisten säga i enlighet med den gamla bibeln: ”I frid vill jag lägga mig ned, och i frid skall jag somna in, ty du, Herre, låter mig bo avskild och i trygghet.” (Ps. 4:9) 

Och ta till sist emot välsignelsen:
Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han leda dig ända från till den nya tidsålderns överflödande liv. Amen.
 

Biskop Eriks andaktspodd vecka 4

Välkommen till den här veckans andaktspodd där vi fortfarande ska hålla oss kvar vid Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Hon fick där i mötet med Jesus uppleva något som hon aldrig hade upplevt förr. I Jesu närhet kände hon sig trygg och fri och hon kunde tala helt öppet om sitt trasiga liv. Plötsligt kände hon en otrolig befrielse, så hon lämnade sin kruka där vid brunnen och sprang raka vägen tillbaka till staden. Och fri från all skam och all rädsla ropade hon till alla hon mötte: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han inte vara Messias?” Ryktet om den märkliga mannen från Nasaret hade nog med all sannolikhet redan tidigare nått fram också till Samarien, och nu satt han där helt nära deras stad.

Så folket sökte sig ut till brunnen och på stående fot inbjöd de Jesus att komma in till staden. Det ställde Jesus upp på, och det står där i Johannesevangeliets fjärde kapitel att han stannade ”två dagar” hos dem. Och vad gjorde Jesus under de där två dagarna? Jo, han såg till att samarierna fick höra Guds ord. Han lät dem höra det goda budskapet om Guds nya kungavälde i vår värld, vad det då är fråga om och vilka goda konsekvenser det har för oss. Och det fantastiska var att ordets sådd under de här två dagarna hann både växa och gro och bära frukt, så att samarierna till sist kunde säga till kvinnan att nu tror också vi. Tänk att två dagar tillsammans med Jesus så helt och hållet kunde förändra deras liv!

Och nu ska jag från min andaktsbok Ny dag ny nåd läsa betraktelsen som finns på sidan 69 och sen ska jag ännu tillfoga några tankar. Men först ska vi stilla oss och be:

”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för. Du ser i varje hjärta dess djupa nöd. Du ensam kan oss mätta med livets bröd.”
Herre, öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen

Dagens betraktelse har rubriken STEG FÖR STEG TILL TRO. Den inleds med versen 42 i Johannesevangeliets fjärde kapitel och där får vi höra att folket i staden till sist sa så här till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Och så läser jag själva betraktelsen:
Kvinnans rop ekade genom gränderna: Kom, så får ni se! Jag har träffat en man som har sagt mig allt vad jag har gjort! Allt kom så plötsligt och verkade samtidigt så övertygande. I det täta orientaliska stads- eller bysamhället löpte informationen som en löpeld och på nolltid var beslutet fattat: vi går ut för att se honom! Och ung och gammal strömmande ut genom porten.

Det var kanske just då – så vill troligen Johannes att vi ska läsa texten – som Jesus bad lärjungarna att lyfta blicken och se hur fälten har vitnat till skörd. För de kunde ju se att folk var på väg mot brunnen där de satt. Här får ni nu se ordets kraft, förklarade Jesus för sina lärjungar. Se, hur sådden har förmågan att bära ögonblicklig skörd. Här är nu skördens tid redan inne och nu kan både den som sår och den som skördar glädja sig tillsammans!

Skörd blev det också, ty samarierna kom till tro. Men liksom ofta ännu i dag skedde det stegvis. De fick en begynnande tro genom kvinnans vittnesbörd. Från Jakobs brunn hade hon rusat tillbaka till staden och bett folket komma ut och se en man som hade sagt henne ”allt som hon hade gjort”.  Hur viktigt är det inte alltjämt att vi vågar berätta vad Gud har gjort i våra liv. Det skapar hopp och det sår ett trons frö hos den som lyssnar. Hur ska någon kunna tro om ingen förkunnar? undrar Paulus. När man fått tron att Jesus har makt att hjälpa och befria är man redan på god väg. 

Samarierna kom i alla fall längre än så. De bjöd Jesus att stanna hos dem och efter två dagar hade de fått en sådan tro som kommer av att lyssna till Jesus själv och hans ord. När man på det sättet tar sig tid att stanna upp hos Jesus och tar till sig hans ord så växer tron på att Jesus är den han säger sig vara. Då vilar tron inte bara i det som Jesus gör utan vid det som han är. Tron är då en personlig gripenhet av Jesus själv.

Det finns i alla fall ännu ett steg på trons väg. Det är antytt i samariernas bekännelse att Jesus är ”världens Frälsare”. Då sa de kanske mer än de anade för stunden. Ty för att få den tron i fullt mått bör man känna till budskapet om Messias död och uppståndelse – alltså inte bara vad Jesus kan göra eller ens vad eller vem han är, utan också vad Jesus har gjort och framför allt vad han nu betyder för oss. Att samarierna ännu inte hade fattat den saken är antytt i notisen att Jesus stannade ”två dagar” hos dem. Det är den tredje dagens budskap om Jesu uppståndelse som de ännu inte kunde känna till. Vi får bläddra ända fram till Apostlagärningarnas åttonde kapitel där det berättas hur evangelisten Filippos kom till dem med det goda budskapet om den korsfäste och uppståndne Herren Kristus. Och då blev det enligt Lukas berättelse ”stor glädje” i staden. 

Jag har en kort bön till sist:
Jesus, tack för att min tro
får vila på en så säker grund:
att du i kärlek utgav dig själv för mig!

Så långt betraktelsen som hade rubriken STEG FÖR STEG TILL TRO. På samma sätt kan det gå också för många av oss. Att komma till tro på Jesus är något mycket stort och mycket underbart. Det kan ske snabbt, men ofta är det fråga om en kortare eller längre process. Hur som helst är det fråga om det största som kan hända en människa. Och det bottnar alltid på sätt eller annat i ett personligt möte med Jesus. Han kommer in i vårt liv och vi blir gripna av den kärlek och den sanning som han alltjämt utstrålar. Aposteln Paulus, som hade varit med om samma sak, skriver i Filipperbrevet att Kristus Jesus hade fått honom ”i sitt grepp”. Och när man på samma sätt kommer i Jesu grepp då är man verkligt fri, lika fri som den samariska kvinnan blev där vid Sykars brunn. Och då tror vi. Inte därför att vi har beslutat oss för att tro utan därför att det djupt inne i oss har vuxit fram en övertygelse som bara finns där och som ingen kan ta ifrån oss. Om man då i ett svagt ögonblick skulle säga att man inte tror, så ljuger man. För man tror. Man tror mera än man själv kan fatta. Så lycka till, kära vän, lycka till på de steg som du tar in i och fram genom trons rika värld.

Och ta till sist emot välsignelsen:
Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont,
och må han leda dig ända fram till den kommande tidsålderns överflödande liv. Amen.

Biskop Eriks andaktspodd vecka 3

Välkommen till mina andaktspoddar kring Guds ord som jag nu ska försöka hålla på med under det kommande året med förhoppningsvis ungefär en andakt per vecka. Jag kommer att läsa en av den innevarande veckans texter från min andaktsbok Ny dag ny nåd. Och sen ska jag varje gång tillfoga en kort kommentar med att par tankar som känns aktuella för mig just då.

När jag sänder ut den här första podden har vi i kyrkoåret den vecka som följer efter den andra söndagen efter trettondagen. Söndagens tema var ”Jesus uppenbarar sin gudomliga kraft” och ett par av veckans bibeltexter fokuserar på hur Jesus inledde sin verksamhet med att uppenbara Guds godhet och makt. I olika situationer och vid olika människomöten öppnade vår Herre steg för steg dörren mot en ny värld med nya möjligheter. Och ännu i dag får både du och jag följa Jesus på samma väg in i Guds rikes nya och spännande framtidsland.

Jag har valt att läsa betraktelsen för onsdagen i den här veckan och den handlar om Jesu möte med den samariska kvinnan. Men innan jag läser betraktelsen ska vi först stilla oss och be en bön tillsammans. Vi börjar med psalmens ord:

”Omkring ditt ord, o Jesus, oss stilla gör, och fram till livets källa av nåd oss för. Du ser i varje hjärta dess djupa nöd. Du ensam kan oss mätta med livets bröd.” Herre, öppna nu ditt ord för våra hjärtan, och öppna du våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Betraktelsen finns på sidan 62 i min andaktsbok, och den har rubriken MYCKET PÅ SPEL och den inleds med det som står skrivet i Johannesevangeliets fjärde kapitel, verserna 6 och 7. Så här står det där:

Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig där vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen. Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: "Ge mig lite att dricka." (Svenska Folkbibeln 2015)

Också här, liksom i berättelsen om bröllopet i Kana, har Johannes bäddat in mycket mer än det som syns vid första anblicken. Steg för steg inser den samariska kvinnan att samtalet gällde något mycket mera än bara vatten och brunnar. Hon är själv en olycklig och eventuellt utstött så kallad synderska som farit illa på det äktenskapliga området. Men Johannes fäster uppmärksamheten vid annat. Den kloka och slagfärdiga kvinnan träder fram som en genuin representant för den samariska religionen.

Troligen representerar kvinnan vid brunnen samariernas judiskt-hedniska blandreligion när den är som bäst, precis som Nikodemos, som Jesus hade samtalat med kort före, representerar judendomen när den är som bäst. Nu blev det klart att den andliga källa som man hade druckit sin tro ur där i Samarien var en blandad och grumlig källa. Den liknade Jakobs brunn som inte var ett rent källflöde utan innehöll en blandning av grundvatten och filtrerat regnvatten.

Det var nu som kvinnan fick sin chans, och berättelsen visar att det var mycket som stod på spel både för henne själv och för hennes folk när Jesus samtalade med henne. Främlingen vid brunnen talade och betedde sig på ett sätt som fick henne att känna sig trygg. Hon kunde plötsligt tala mera öppet om sig själv och sin tro än hon troligen hade kunnat göra någonsin förr. Jesus var så mänsklig och god att hon totalt glömde bort sig själv.

Johannes noterar att det var vid sjätte timmen – vid tolvtiden mitt under dagens hetta – som mötet ägde rum. Jesus var trött av vandringen och behövde vila. Med den iakttagelsen ber oss Johannes att åter tänka efter: Vad var det som också skedde vid sjätte timmen – och vilken trötthet går tanken då till? Svaret är, att det enligt Johannes passionsberättelse i kapitel 19 var vid sjätte timmen som Jesus ”utlämnades” till att korsfästas. Nu upprepade han – eller rättare: förebådade han – samma fråga med sin begäran om vatten från samariskans kultiskt orena kärl. Och Johannes ber oss att stanna upp och tänka. Vad är det som Jesus själv har att skänka ur den trötthet och törst som är förknippad med den sjätte timmens smärta? 

Svaret i vår text lyder: Levande vatten – klart, rent och flödande källvatten som flödar fram ur det eviga livets källa. Källan är – som det skulle visa sig – Jesu sår och blod på korset medan det flödande källvattnet är Andens och trons rika gåva. Det viktiga är inte vad Jesus kan få av oss, utan vad han har att ge: det eviga livets friska vatten. Varje gång som vi likt samariskan får nåden att stanna upp i Jesu närhet är det livets viktigaste angelägenhet som står på spel.

Jesus, den längtan du väckt hos mig
kan bara du själv stilla.

Så långt alltså andaktsboken. Jag tror att den är berättad bland annat för att vi ska komma närmare Jesus med alla våra problem och intramp och allt som trycker oss. Och sen för det andra för att vi själva ska lära oss av Jesu sätt att leva och vara. För det finns så många som behöver få ett möte med Jesus. Och vi kan bli redskap för något sådant. Ännu i dag är det viktigt: att vi ger varandra tid. Att låter en annan människa stoppa oss på vård vandring genom livet, att vi pratar med varandra, och att vi framför allt lyssnar, så att den andra får chans att säga vad han eller hon har på hjärtat och bär på i sitt hjärta. Och sen, att vi ser till att det får vara ett öppet och tryggt rum omkring oss när vi är i ett sådan möte, med både den rätta närheten och den rätta distansen.

Jag brukar säga: rätt förstått ska vi vara ”möteskristna”, och då tänker jag på två saker. För det första att vi gärna söka oss till samlingar där man möts i Jesu namn kring Guds ord. Och då framför allt söndagens gudstjänst förstås, men om vi har chansen att samlas med någon annan i Jesu namn är det jättebra. Och sen för at andra, att vi själva är alerta på och vakna för alla de möten med någon annan människa som vi kan få under veckans lopp. Det kanske är på gatan, det kanske är i butiken eller var som helst, eller hemma hos någon. De här korta eller längre mötena kan bli till otroligt stor betydelse, så som det blev för den samariska kvinnan när hon fick samtalet med Jesus där vid brunnen.

Det här betyder ett väldigt givande och spännande liv. Så lycka till!

Och så hoppas jag att vi får träffas igen nästa vecka och de följande veckorna. De här poddarna kommer ju att ligga kvar på nätet, så man kan gå in och lyssna på nytt när som helst.

Ta till sist emot välsignelsen:

Må Herren Jesus Kristus välsigna dig och bevara dig för allt ont
och må han leda dig ända fram till den kommande tidsålderns överflödande liv. Amen.